Setsuko Thurlow var 13 år gammal när hon överlevde atombomben över Hiroshima. Hon såg sina klasskamrater brännas till döds i lågorna efter bomben, sin syster och sitt fyraåriga syskonbarn dö av sina skador ett par dagar senare. En tredjedel av Hiroshimas invånare miste livet till följd av atombomben.
Setsuko är en hibakusha, en av många kärnvapenöverlevare som i sju årtionden kämpat för att se kärnvapen förbjudas under sin livstid. Försäkra sig om att det som hände aldrig sker igen.
”Alla som dog hade ett namn.
Alla som dog var älskade av någon.”
Sommaren 2005 var jag engagerad i Svenska Freds lokalförening i Stockholm. Vi arrangerade fredsläger och hängde tranor i lyktstolpar, träd och på parkbänkar över hela stan. Syftet var att uppmärksamma att trots de 60 år som gått sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var kärnvapenhotet långt ifrån avväpnat. För trots att frågans mediala sprängkraft varit svag under en längre tid hade själva kärnvapnens sprängkraft mångdubblats. Tvärtemot de löften som uttalats om nedrustning fortsatte kärnvapenstaterna moderniseringen av sina arsenaler.
Både före och efter trankampanjen i Stockholm har människor över hela världen organiserat sig mot kärnvapen och under de senaste tio åren bland annat under kampanjen ICAN:s paraply. Och den 7 juli i år röstade FN om ett internationellt förbud mot kärnvapen. 72 år hade då gått sedan bomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Setsuko Thurlow var förstås på plats, och höll ett av de sista talen innan omröstningen.
Alla som dog hade ett namn.
Alla som dog var älskade av någon.
Kärnvapens humanitära konsekvenser kommer ofta i skymundan när dess förespråkare pratar räckvidd och precision. Men den 7 juli var människorna som drabbas av dessa vapen i fokus när 122 stater röstade för ett förbud. Hundratusentals aktivisters outtröttliga kamp i sju årtionden hade gett resultat och jublet var öronbedövande. I en senare intervju i SVT sa Setsuko:
”Hennes dröm om aldrig igen var nu ett litet steg närmare.”
Varje gång jag förbereder mig inför att prata minns jag detaljerna och börjar gråta okontrollerat. Jag inser hur intensivt jag fortfarande känner inuti.
Det är svårt att föreställa sig exakt vad hon kände ögonblicket efter omröstningen i FN. Men hennes dröm om aldrig igen var nu ett litet steg närmare.
Idag finns ungefär 15 000 kärnvapen i världen varav 1800 står redo att avfyras inom ett par minuter. Dess sprängkraft är tusenfalt större än de bomber som användes 1945. Hotet om användning ökar och sällan har ett förbud känts viktigare än nu.
Den 6 oktober klev Nobelkommitténs ordförande ut genom de gedigna dubbeldörrarna på Nobelinstitutet i Oslo inför ett samlat pressuppbåd.
The norwegian Nobel committee has decided to award the Nobel Peace Prize for 2017 to The International Campaign To Abolish Nuclear Weapons, ICAN.
Jag satt själv i SVT:s direktsändning, kände tårarna bränna bakom ögonlocken och jublet stegras i halsen. Jag tänkte på Setsuko, på alla som mist en anhörig eller själva överlevt. Jag tänkte på de 468 organisationer i 101 länder som kämpat för ett förbud mot kärnvapen, på alla som aldrig fick uppleva denna stund. Jag tänkte på Donald Trump och Kim Jong-Un som med sina aggressiva hot sätter miljontals människors liv på spel. Jag kände ett euforiskt och rungande ÄNTLIGEN.
Strax innan sändningen från Oslo hade Beatrice Fihn, ICAN:s chef, fått samtalet från Nobelkommittén. Jag är chockad, var hennes kommentar och vi var nog många som knappt kunnat drömma om att Nobelkommittén skulle fatta ett så politiskt beslut vid ett så avgörande tillfälle. Idag tar Beatrice Fihn och Setsuko Thurlow emot priset tillsammans i Oslo. Som de enda kvinnorna bland pristagarna, men som representanter för miljoner kvinnor över hela världen som sedan länge har fått nog.
Något har börjat röra sig under hösten. Strukturer rubbas, väggarna till de maktfullkomligas oantastliga rum buktar. Vi har sett tidigare kvävda röster samlas till en ostoppbar kraft i metoo-rörelsen. Normer förändras genom att majoriteten ändrar uppfattning. Det tidigare accepterade blir plötsligt fullständigt oacceptabelt. Det kan gå långsamt men det går. Framför allt kommer förändringen inte från de personer som gynnas av den rådande normen, förändringen kommer nästan alltid underifrån.
I en intervju i SVT häromdagen sa Beatrice Fihn:
Det var inte männen som plötsligt sa att nu ska vi låta allt bli jämställt och låta kvinnor rösta, utan det var kvinnor som krävde det. Slutet på apartheid, det var inte de vita som ledde kampen för att svarta skulle få frihet. Det är inte kärnvapenstaterna som kommer att kämpa för att göra sig av med sina vapen och ge bort den här ultimata makten de tycker att de har. Utan det är ju vi andra, i resten av världen, som måste stå upp och ifrågasätta det.
Setsuko Thurlow har hunnit bli 85 år gammal när hon tar emot Nobels fredspris i Oslo idag. Inom sig bär hon för alltid 13-åringen som miste allt. Priset är en symbol för hur många människors gemensamma insats kan förflytta berg. Och det är en signal till oss alla att fortsätta kämpa.
Den här dagen känner jag, likt många andra som kämpat för detta historiska förbud mot kärnvapen, energin från civilsamhällets superkraft strömma genom ådrorna. Jag tankar kroppen full av ny kraft inför det arbete vi har framför oss.
”De kan inte längre ignorera och förminska oss.
Hånskrattet har tystnat.”
Några hinder återstår fortfarande, men jag tycker att Dalai Lama sammanfattar det bra:
First they ignore you
then they laugh at you
then they fight you
then you win.
De kan inte längre ignorera och förminska oss.
Hånskrattet har tystnat.
Det starka motståndet visar att vi är på rätt väg.
Drömmen är inom räckhåll, inget kan stoppa oss nu.
ICAN.
We can.
Sverige har ännu inte undertecknat avtalet, visst känns det obegripligt? Men det fixar vi, nu förbjuder vi kärnvapen!
