KAMP MOT KÄRNVAPEN NÄRA KRITISK PUNKT I JAPAN

Detta är en text som publicerades i PAX nr 5 2012.

Samtidigt som omfattande protester tvingat Japans ledare att ta ställning i kärnkraftsfrågan närmar sig antikärnvapenrörelsen en kritisk punkt. Snart finns det inte längre några kvar som kan vittna om bombningarna av Hiroshima och Nagasaki.

– Min moster var illa bränd och jag blev tvungen att identifiera hennes kropp. Jag såg följderna av bomben, döda kroppar överallt. Den synen kommer alltid att vara kvar hos mig, minns Tanaka Terumi. 

Då var han 13 år, nu är han 82. Tanaka Terumi berättar sin historia på ett litet kontor i norra Tokyo, till brädden fyllt med lådor med informationsmaterial och böcker. Han är vänlig och professionell, frågar om han får spela in intervjun och placerar diktafonen bland teglasen på bordet. Trots att han måste ha berättat sin historia väldigt många gånger vid det här laget märks det tydligt att minnena fortfarande är mycket smärtsamma att återvända till.  

Tanaka Terumi säger att han har haft tur. När atombomben fälldes över Nagasaki, den 9 augusti 1945, befann han sig drygt tre kilometer ifrån bombens epicentrum. Han slogs medvetslös och vaknade under lager av glassplitter men han och hans familj kunde konstatera att de alla klarat sig utan allvarliga skador. Tre dagar senare släpptes människor utifrån in i bombzonen och Tanaka Terumi gick runt i ruinerna och letade efter sina släktingar. Fem av dem var döda när han hittade dem: utöver mostern och ytterligare en syster till modern, hans farfar, morbror och kusin. Trots att han måste ha utsatts för mycket strålning den dagen har hans hälsa varit god och han drar slutsatsen att alla inte drabbas lika. 

– Eftersom jag hör till de lyckligt lottade måste jag jobba så hårt jag kan för att hjälpa dem som inte har haft sådan tur, säger Tanaka Terumi.

Som tonåring identifierade han sig också med de tiotusentals i hans ålder som föll offer för bombningen av Hiroshima. Eftersom det inte fanns många vuxna kvar i staden kallades även unga och barn in för att hjälpa till på olika sätt. Hade han bott där skulle han troligtvis också varit ute och byggt skyddsrum den dagen.

Överlevare diskriminerades

Över 220 000 personer antas ha dött som en direkt följd av bombningarna av Hiroshima och Nagasaki och ungefär lika många officiellt erkända kärnvapenöverlevare lever i dag i Japan. Strålningen ledde till ökad risk för olika former av cancer, missfall och fosterskador. Många överlevare fick också leva med omfattande diskriminering. Missuppfattningen att strålningsskador kunde smitta ledde till att en del inte vågade berätta om sina upplevelser. 

Tanaka Terumi är generalsekreterare för Nihon Hidankyo, en paraplyorganisation som samlar Japans kärnvapenöverlevare, så kallade hibakusha. Organisationens mål är att verka för ett förbud av kärnvapen och för drabbades rätt till ersättning. Nihon Hidankyo är en av de tydligaste krafterna i den japanska antikärnvapenrörelsen, som på många sätt präglas av dessa överlevares berättelser. Det är lätt att förstå varför; det gör starkt intryck att höra Tanaka Terumi själv berätta. Men medelåldern för kärnvapenöverlevarna är i dag 78 år. Vad händer när dessa berättelser bara finns på papper och som inspelningar? Kanske kommer kärnvapnens konsekvenser att kännas mindre verkliga då? Det är känsliga frågor och Tanaka Terumi tvekar innan han svarar. 

– När vi startade organisationen var målet att kärnvapen skulle avskaffas under vår livstid men vi har tvingats inse att det inte kommer att hända. Vårt nya mål är att det under vår livstid sätts ett datum när alla kärnvapen ska avskaffas. Vi överlevare berättar så mycket vi kan för att försäkra oss om att ingen glömmer.

Några dagar tidigare har ännu en fredagsdemonstration samlat tusentals människor på olika platser i Tokyo. Demonstrationerna började i mitten av juni då uppemot 100 000 personer protesterade mot Japans premiärminister Noda Yoshihikos beslut om att starta den första kärnreaktorn sedan olyckan i Fukushima. I början av september fick protesterna resultat när Noda meddelade att Japan under 2030-talet helt ska ha ställt om från kärnkraft till andra energikällor. 

Påverkade av kärnkraftsolyckan

I Japan är den ständiga referenspunkten hösten 2012 inte främst ”nine eleven”, som i terrorattentaten mot World Trade Center, utan ”three eleven” som i den elfte mars 2011. En jordbävning och tsunami orsakade då den allvarligaste kärnkraftsolyckan sedan Tjernobyl: en härdsmälta i kärnkraftverket Fukushima Daiishi på Japans nordöstra kust. Olyckan har fått vida konsekvenser i synen på försvar, energiförsörjning och ekonomi. Den har också gjort kärnkraften till en fråga som berör vardagen och som tvingat människor att tänka på var maten kommer från och hur länge det är nödvändigt att ha på luftkonditioneringen. En man visar upp den geigermätare som han sedan olyckan alltid bär med sig. 

Vissa beskriver datumet som en vattendelare även för fredsrörelsen. Nihon Hidankyo var bland de första att starta insamlingar för offren i Fukushima och det är tydligt att olyckan skapat en länk mellan de strålningsskadade då och nu. Men hur starka är egentligen kopplingarna mellan den nya rörelsen mot kärnkraften, även kallad ”Zero Nukes”, och kärnvapenfrågan? Trots att kärnvapen och kärnkraft oftare knyts samman i Japan än i Sverige har det historiskt sett fortfarande rört sig om parallella rörelser. Tanaka Terumi är tveksam och menar att det är för tidigt att säga. Andra ser tydliga exempel på att Zero Nukes-rörelsen öppnat nya dörrar. 

Hirano Emiko arbetar på organisationen Shinfujin, New Japan Women›s Organisation. Shinfujin har 170 000 medlemmar och som ett av sina huvudmål en värld fri från kärnvapen.

– Många unga som engagerade sig i Zero Nukes-rörelsen efter olyckan lärde sig om hur kärnvapen också orsakar strålning och gick därför även med i rörelsen för att förbjuda kärnvapen. Folk såg att strålskador kan komma både från fredlig kraft och från krig, säger Hirano Emiko.

Hon berättar att i år var första året som en av Japans största antikärnvapenorganisationer, Gensuikin, höll sin årliga kongress under parollen: Avveckla kärnkraften! 

Överlevare ser likheter

På Gensuikin arbetar tjugonioåriga Satoh Ai. Hon berättar att många människor från de drabbade områdena deltog i konferensen och att det finns många likheter mellan deras och kärnvapenöverlevarnas berättelser. Det handlar om ekonomiska svårigheter, oro över medicinska omkostnader i framtiden, diskriminering, mobbning i skolorna och en känsla av att bli övergiven av den japanska staten.

Tror du att Zero Nukes-rörelsen kommer att påverka antikärnvapenrörelsen på något sätt?

– Självklart. Olyckan påverkar alla och folk började fråga sig: om en kärnkraftsolycka kan förstöra våra liv så här mycket, vad skulle då hända om kärnvapen användes? De som blev intresserade av Zero Nukes lärde sig på nytt om Hiroshima och Nagasaki. Vi är på ett sätt tillbaka på ruta ett, säger Satoh Ai. 

Satoh Ais och Hirano Emikos organisationer arbetar som många andra med att sprida överlevarnas erfarenheter till kommande generationer. För Satoh Ai har de personliga mötena med människor som själva upplevt bombningarna betytt mycket och hon säger att de ger hela rörelsen styrkraft.    

– Att läsa vittnesmål i böcker och att se på dem på video är ett bra sätt att få kunskap om krig och om kärnvapen men att träffa en kärnvapenöverlevare som berättar rakt framför dig är en helt annan sak, säger Satoh Ai.

För att hårdra det kan man säga att kärnkraftsdebatten i och med olyckan tagit ett stort kliv in i japanska människors vardag samtidigt som det för varje år som går finns allt färre som direkt kan relatera till kärnvapenbombningarna. 

Svårt göra debatt i Sverige konkret

De organisationer som arbetar med kärnvapenfrågan i Sverige vittnar om utmaningen i att göra en ibland abstrakt debatt konkret. Josefin Lind är informationsansvarig på Svenska läkare mot kärnvapen och hon har inte märkt av något ökat intresse för kärnvapenfrågan i Sverige som direkt kan härledas till olyckan. Eftersom Svenska läkare mot kärnvapen inte tar ställning i kärnkraftsfrågan har organisationen inte heller betonat kopplingen. Även om kärnvapenöverlevarnas historier är viktiga tror hon att de spelar mindre roll för rörelsen i Sverige än i Japan. 

– Egen erfarenhet är jätteviktigt. Samtidigt tror jag att många unga har svårt att relatera till en äldre japansk person som upplevt någonting svårt för 60 år sedan. Många skulle beröras men det är också länge sedan och på andra sidan jorden, säger hon.

För Tanaka Terumi fortsätter arbetet på kontoret. Han berättar att en del överlevare inte tror att folk någonsin kommer att lära sig av deras erfarenheter av bombningarna och att det kommer att leda till att jorden för eller senare utplånas. Men även dessa fortsätter berätta och Tanaka Terumi drar slutsatsen att de trots allt inte helt kan ha tappat hoppet.

– Så länge som kärnvapen fortsätter att existera och det är möjligt att utrota hela befolkningar kommer vi överlevare att fortsätta att berätta så mycket vi kan om den verklighet vi har framför oss, säger Tanaka Terumi. 

Text: Linda Åkerström