Idag den 27 februari är det ett år sedan Rysslands president Putin beordrade att sätta den ryska kärnvapenarsenal i hög beredskap. Under året som gått har Ryssland flertal gånger på mer eller mindre tvetydiga sätt hotat med kärnvapen. Redan vid invasionen natten till den 24 feb 2022 varnade Putin omvärlden för att lägga sig i, annars väntar ”konsekvenser de aldrig tidigare skådat”, något som många experter tolkade som ett hot om att använda kärnvapen.
I ett tal som Putin höll till nationen den 21 september 2022 tillkännagav han en partiell mobilisering av ryska militära styrkor och kom med nya kärnvapenhot ”i händelse av ett hot mot vårt lands territoriella integritet och för att försvara Ryssland och vårt folk”. Detta skedde samtidigt som Ryssland planerade att hålla folkomröstningar i de rysk-ockuperade områdena i Ukraina, för att besluta om att de skulle bli en del av Ryssland. I och med dessa illegitima folkomröstningar anser nu Ryssland att dessa delar av Ukraina tillhör ryskt territorium. Detta skulle kunna betyda att till exempel ukrainska militära operationer mot ryska styrkor i dessa områden skulle kunna tolkas som ett hot mot Rysslands ”territoriella integritet”. I sitt tal formulerade Putin sina kärnvapenhot som ett svar på ”uttalanden från några högt uppsatta företrädare för de ledande Natoländerna om möjligheten av att använda massförstörelsevapen – kärnvapen – mot Ryssland”. Det är oklart vilka uttalanden han syftar på, men även om inga sådana uttalanden har gjorts så visar det på hur just kärnvapenretoriken kan eskalera till farliga nivåer snabbt.
I förra veckan meddelade Putin att han pausar Rysslands deltagande i det enda kvarlevande rustningskontrollavtal som finns mellan USA och Ryssland, Nya START, som begränsar ländernas utplacerade strategiska stridsspetsar till 1550, och 700 utplacerade strategiska vapenbärare. Redan i augusti 2022 vägrade Ryssland inspektioner på plats av sina kärnvapenanläggningar i enlighet med avtalet. I likhet med Nato har även Ryssland under 2022 genomfört kärnvapenövningar.
”Redan i augusti 2022 vägrade Ryssland inspektioner på plats av sina kärnvapenanläggningar i enlighet med avtalet. I likhet med Nato har även Ryssland under 2022 genomfört kärnvapenövningar.”
Förra året ändrade även Belarus sin konstitution och tog bort den del som säger att Belarus är ett kärnvapenfritt land. Den nya konstitutionen öppnar alltså upp för att ryska kärnvapen skulle kunna placeras i Belarus, i likhet med hur USA har amerikanska kärnvapen placerade i europeiska länder. Dock finns det inget som tyder på att en faktisk förflyttning av ryska kärnvapen till Belarus är på gång.
Rysslands hot om att använda kärnvapen har kraftigt ökat risken för användning av kärnvapen i en situation där kärnvapenhotet redan innan Rysslands invasion var på en farligt hög nivå. All användning av kärnvapen skulle orsaka katastrofalt humanitärt lidande och skada människor och naturen i generationer. Den kärnvapenavskräckning som just nu används av Ryssland för att möjliggöra fortsatt krig i Ukraina är samma logik som kärnvapenstaterna menar är garanten för stabilitet, säkerhet och ”fred”.
Redan innan Rysslands invasion av Ukraina pågick en global kärnvapenupprustning, där alla kärnvapenstater uppgraderade och/eller upprustade sina arsenaler. Vi står idag inför en väldigt farlig utveckling där risken för kärnvapenanvändning ökar, både avsiktligt och genom olyckor. Denna utveckling ökar också risken att nya länder anser sig behöva kärnvapen och ha rätt att skaffa dem.
”Allt fler aktörer pratar idag om kärnvapen som ett användbart vapen, lägger ut militära strategier om hur kärnvapen kan användas samtidigt som de humanitära konsekvenserna hamnar allt mer i skymundan, inte inkluderas i analyser och oftast inte nämns alls.”
Istället för att ta dessa ökade hot och risker på allvar och kräva eller påbörja nedrustning ser vi hur kärnvapenhot och -användning normaliseras. Allt fler aktörer pratar idag om kärnvapen som ett användbart vapen, lägger ut militära strategier om hur kärnvapen kan användas samtidigt som de humanitära konsekvenserna hamnar allt mer i skymundan, inte inkluderas i analyser och oftast inte nämns alls. Detta trots att inget land eller organisation faktiskt har kapaciteten, eller kan bygga upp en sådan, för att hantera en kärnvapenattack och dess konsekvenser. Denna slags retorik förstärker riskerna att kärnvapen används genom att normalisera idén om att använda kärnvapen och försvaga det decennier gamla tabut mot deras användning. Fler kärnvapen och fler kärnvapenstater kommer inte att höja tröskeln för att kärnvapen används och är således inte heller lösningen på dagens kärnvapenhot, tvärtom. Det är därför viktigt att det internationella samfundet konsekvent och kategoriskt fördömer alla hot om att använda kärnvapen, stärker normen mot användning av kärnvapen, och förstärker nedrustning och icke-spridningsinsatser. Det finns exempel på när nedrustningsinsatser lyckats även i mycket pressade situationer. Icke-spridningsavtalet förhandlades till exempel fram efter Kubakrisen 1963, och INF-avtalet när antalet kärnvapenstridsspetsar i världen var på sin topp på 80-talet.
”Vi fördömer Rysslands kärnvapenhot, tillsammans med dess folkrättsvidriga invasion av Ukraina. I en tid där Putin hotar med att använda kärnvapen riskerar ett bejakande av kärnvapen endast att legitimera Rysslands hot och syn på kärnvapen.”
Vi fördömer Rysslands kärnvapenhot, tillsammans med dess folkrättsvidriga invasion av Ukraina. I en tid där Putin hotar med att använda kärnvapen riskerar ett bejakande av kärnvapen endast att legitimera Rysslands hot och syn på kärnvapen. Sverige måste, i stället för att inkludera kärnvapen som en del av sin säkerhets- och försvarspolitik genom Natomedlemskapet, tona ned retoriken och tydliggöra att kärnvapen är ett oacceptabelt vapen som ingen modern stat befattar sig med. Vi uppmanar därmed den svenska regeringen att omedelbart skriva under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen och verka för nedrustningsförhandlingar.
Tycker du också att Svenska Freds röst behövs?
