En försvarsuppgörelse har presenterats med 500 nya och omedelbara miljoner till försvaret. Killarna och tjejerna bakom uppgörelsen har firat med tårta.
Vi ser upprustningens mekanismer och dess konsekvenser i Östersjöområdet, Sydöstra Asien, Mellanöstern och på många andra platser i världen. Vapenhandeln ökar och likaså hotet mot människors säkerhet.
På presskonferensen ställdes frågan om vad som specifikt hänt som försämrat säkerhetsläget till den grad att så drastiska åtgärder som att ändra i budgeten måste vidtas. Men ingen ville ge något mer konkret svar än att försämringen skett stegvis. På frågan om Sverige hotas av ett militärt angrepp svarade försvarsministern att han inte kände till “något omedelbart dagsaktuellt hot.”
Samarbetsviljan mellan riksdagspartierna var något som poängterades och upprepades. Åsa Lindestam från socialdemokraterna tyckte att det kändes “unikt” för henne att få stå där. Och den delade glädjen över den fullständiga enigheten förstärkte stundens allvar och känslan av beslutets nödvändighet.
Tänk om vi fått möta samma enighet och handlingskraft under exempelvis hösten 2015 när människor i desperation sökt skydd i vårt land och beredskapen inte var tillräcklig. Om partierna över de ideologiska gränserna kallat till presskonferens för att säga: “Det känns unikt att vi kan enas i solidaritet och medmänsklighet och ge ökade resurser till att omfamna människor i kris. Samtliga riksdagspartier är eniga om att vi aldrig kompromissar om mänskliga rättigheter och rätten till asyl.” I stället samlades de för att tillfälligt stänga gränserna för människor på flykt. En “tillfällig” åtgärd som mer och mer framstår som permanent.
Daniel Bäckström från centerpartiet ville tacka för ett “gott samtalsklimat” mellan riksdagspartierna. Men i det säkerhetspolitiska offentliga samtalet är klimatet hårt och onyanserat och det blir allt svårare att lyfta perspektivet om mänsklig säkerhet. Allt svårare att som fredspolitisk aktör alls släppas in i debatten. Debatten handlar istället om en eller två ubåtar eller si eller så många miljoner i ökade satsningar. Var finns diskussionen om vad det är vi skyddar oss mot och hur vi gör det på bästa sätt?
Mikael Oscarsson från kristdemokraterna sa att han tror att svenska folket tycker att vår försvarsförmåga ska öka. Utifrån den ensidiga bild vi matas med och den hotbild som målas upp, vore det närapå ett mirakel om människor inte skulle ha påverkats av de krav som ställs på ökad militär försvarsförmåga.
Rädsla gör mycket med oss, i synnerhet när hotet är så diffust och så illa förklarat som i nuläget. Någonting hotar oss men exakt vad det är går inte att berätta. De ökade spänningarna i Östersjöområdet utgör en stor del av hotet. Men att Sverige rustar upp spär endast på den upprustningen och därmed även själva hotet. En boll utan styrsel har satts i rullning, där militärt våld presenteras som enda lösning på ett hot ingen riktigt vet hur det ser ut. Trots att vi vet att militärt våld leder till mer militärt våld, till förvärrade konflikter och till minskat handlingsutrymme både för civilsamhället och för de röster som försöker nyansera debatten.
Killarna och tjejerna bakom uppgörelsen firade med tårta vilket kommenterades friskt i sociala medier. Några tyckte att 500 miljoner var alldeles för lite att fira. Själv får jag en bitter eftersmak i munnen utan att ens ha tagit någon tugga av tårtan.
För ingen pratar längre om fred. Istället pratas det om det nära, eller fjärran, anstående kriget. Och det är vad som gör mig verkligt rädd.
Vilka signaler sänder vi ut genom att ordna tårtkalas för upprustning? Vem och vilka gynnas av de signalerna, egentligen?
