KRÖNIKA: När fredstanken förlöjligas

KRÖNIKA AV SVENSKA FREDS ORDFÖRANDE KERSTIN BERGEÅ I DALA-DEMOKRATEN 26/1

Jag skulle hålla en kurs. Temat var kvinnor, fred och säkerhet. Jag spelade upp Buffy Sainte-Maries ”Universal soldier” samtidigt som deltagarna fyllde lokalen.

”He’s the one who gives his body as the weapon of the war. Without him all this killing can’t go on”.

Sångens kärna handlar om lydnad. Om att Hitler och Caesar hade stått ensamma om det inte vore för soldaternas underkastelse.

Texten knyter an till den historiska skuld som det tyska folket fortfarande bär på sina axlar. En liknande skuld lär i framtiden komma att tynga ryssarna. ”De är alla skyldiga så länge de inte sätter sig emot Putins order.” har jag hört sägas många gånger. Den ryska skulden växer för varje dag som Putins krig fortsätter.

På kursen fanns det några yrkesmilitärer bland deltagarna. Jag fick höra att de inte uppskattade inledningslåten. De hade blivit sårade eftersom ”Universal soldier” verkade ifrågasätta deras livsval.

Göran Greider gjorde något liknande nyligen, han nådde mitt i solarplexus med sin text i Dagens Nyheter om att det finns militärer som verkar längta efter krig. Ibland gör det ont att bli ifrågasatt för sina val. Det är i sig inte så konstigt, alla vill vi bli respekterade och känna att vi bidrar till  något viktigt och meningsfullt.

När jag för första gången deltog på Folk och försvars rikskonferens i Sälen 2023 hände det mig själv. Allt mitt arbete för fredlig konflikthantering, dialog mellan grupper och återintegrering av barnsoldater kändes långt borta. Även om det inte spelades upp någon hetsande krigsmarsch så var konsensus på konferensen sådan att det var jag som kände mig påpucklad i mellangärdet, ifrågasatt för mina livsval.

Allt handlade om att vi ska rusta för krig och att Nato är vår räddning. Vi ska skydda vårt land med vapen i hand, kosta vad det kosta vill.

I år var jag mentalt förberedd när jag klev in på högfjällshotellet. Men jag kände mig fortfarande ensam, trots fredsforskarna i ryggen som med stöd av historien och forskningen vidhåller att krig kan förebyggas och på sikt byggas bort.

Sverige och Danmark har gjort det. Vi tillhör de två länder i världen som krigat mest med varandra i historien, men idag har vi sedan länge lyckats bygga upp en hållbar fred, stabilitet och grannsämja. Att ta till vapen mot danskarna finns inte på kartan.

För drygt hundra år sedan bidrog Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen till att avvärja ett förestående krig mot Norge. Många röster ropade att vi måste ”kväsa norrbaggarna”. Svenska Freds grundare K P Arnoldsson som arbetade hårt för den fredliga unionsupplösningen blev förlöjligad och kallades allt från landsförrädare till ”fredsfår”.

Sedermera fick han som första svensk motta Nobels fredspris för sin insats. Han fick i slutändan den respekt han förtjänade. Hans kall och föreningens syfte, ”att framkalla och leda en upplyst allmän mening till förmån för krigets avskaffande” bär vi medlemmar vidare idag. Det har aldrig handlat om att avveckla försvaret över en natt i en orolig värld, som många som kallar oss naiva verkar tro, utan om att förespråka konfliktförebyggande insatser och fredlig konflikthantering och att resurser omfördelas till detta arbete.

I tider av ökad spänning och ökad militär upprustning, ökar smutskastningen av röster för fred. På liknande sätt klassas freds-, demokrati- och människorättsaktivister i auktoritära stater som Belarus och Ryssland som landsförrädare eller utländska agenter.

I en demokrati måste det finnas utrymme för debatt, för nyanser och för olika åsikter i alla politiska frågor. Det är ett utrymme som måste värnas och försvaras.

I dessa mörka tider när förlöjligandet och misstänkliggörandet av fredsröster tilltar är det extra viktigt att vi som inte stämmer in i krigshetsen bekräftar varandra och tillsammans försöker hitta vägar framåt. Det är inte lätt när allt som hörs är att vi ska rusta för krig, men vi som pekar på konfliktförebyggande åtgärder och fredlig konflikthantering får inte gå över till självcensur, inte tystna.

När förlöjligandena haglar är det en tröst att läsa några visdomsord från mannen som med sitt folk, indierna, fick ockupationsmakten Storbritannien på fall. Inte med vapen i hand utan genom en strategisk ickevåldskamp. Gandhi skriver:

”Varje rörelse som arbetar för samhällsförändring måste alltid räkna med fem stadier av respons: Likgiltighet, förlöjligande, trakasserier, repressalier och slutligen respekt. Repressalier är ett säkert tecken på att segern är nära. Varje rörelse som överlever det fjärde stadiet – repressalier i alla dess former – utan att svara med samma mynt uppnår alltid respekt. Vilket är detsamma som seger.”

Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se