KRÖNIKA: Nato och DCA-avtalet gör nu Sverige till ett delat land
Vissa saker kan man inte komma överens om i ett samhälle. Det måste man stå ut med. Inom demokratiforskningen konstateras dock att för att inte ett samhälle ska skadas krävs inkluderande och demokratiska processer, inte minst för de medborgare som inte håller med om det som beslutas. Ju större frågor, desto viktigare. Natoprocessen var en sådan stor fråga, och långt ifrån inkluderande och demokratisk. Nu ska riksdagen snart ta ställning till ett avtal som kan ge den amerikanska militären tillgång till 17 svenska försvarsanläggningar och områden. Utan förbehåll för kärnvapen.
KRÖNIKA AV SVENSKA FREDS ORDFÖRANDE KERSTIN BERGEÅ I DALA-DEMOKRATEN 23/3
Ansökan till kärnvapenalliansen, som alla beskriver som en historisk stor omsvängning, gjordes efter rekordsnabba politiska helomvändningar och skickades in precis innan ett riksdagsval. I många TV- och radioinslag poängterades det att upplägget inte var att frågan skulle debatteras. Det betydde i praktiken att Natoförespråkare oemotsagda gavs enormt mediautrymme som experter trots att de flesta presenterade en tydlig åsikt i frågan.
Nato presenterades som den enda lösningen för Sveriges säkerhet i ett läge när stora delar av befolkningen kände rädsla inför omvärldsläget. Så skedde denna historiska förändring av svensk säkerhetspolitik. Utan debatt, utan folkbildningskampanjer och utan att låta människor rösta i frågan. Först nu, efter Natoinsläppet, har Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) fått i uppdrag att göra insatser, bland annat genom influencers som når ut till unga, för att informera allmänheten om Nato. Kostnaden, 15 miljoner kr, är inte det stora problemet utan att det sker när vi inte längre har något val.
”Sluta sura, det blev som det blev, för exceptionella tider kräver exceptionella åtgärder” vet jag att vissa tänker. Men det är när det bränner till man ska hålla hårt i sina principer, inte minst när det är de man säger sig i grund och botten försvara.
Demokratin i världen är på tillbakagång. Den populistiska ledarskapsstilen smittar av sig och 72 procent av världens befolkning lever idag under ett auktoritärt styre enligt Varieties of Democracy-institutet vid Göteborgs universitet. Det är en tragisk och mycket oroväckande utveckling.
Att demokratin byggs underifrån tycks Sveriges regering bortse ifrån när de skär ner medlen till folkhögskolor och bildningsförbund och kommunerna skriker efter pengar till skolan. Även medlen till det civilsamhälle där människor organiserar sig för viktiga samhällsfrågor, utövar sina politiska rättigheter och därigenom stärker demokratin, minskar.
”Vi vet hur demokratier dör. Döden kommer smygande”. Det skrev 30 Right Livelihood-pristagare från 25 länder till Sverige inför regeringskiftet 2022 i en gemensam varning. Det är alltså viktigt att inte bara stirra sig blind på yttre hot som utmanar vår demokrati.
Det är också från ett strategiskt håll oklokt att inte adressera inre hot och satsa på en inkluderande, tillitsskapande politik om man på allvar vill bygga hela Sveriges försvarsvilja. Alltså att förstärka det som fungerar och förenar ett samhälle, inte det som splittrar.
Shade Amao Forssman, som arbetar med ledarskap och unga på Fryshuset uttryckte i sitt anförande på Folk och Försvar i år, att saker som kan tyckas små spelar roll. Som att det som händer i Israel och Palestina inte bara skrämmer och skakar svenska judiska familjer, vilket vi hört en del om, utan också många svenska familjer med rötter i Mellanöstern. ”Om inte alla unga i Sverige känner att Sverige försvarar eller bekräftar dem, tror ni då att alla unga i Sverige känner sig redo att bekräfta och försvara Sverige?”
Men analyser och förankring kan sätta käppar i hjulet för militaristiska processer och beslut. Under själva Natoprocessen fick vi som företräder fredsrörelsen oftare frågan ”Vad har hänt med fredsrörelsen?” än sakfrågor om vad det är för risker vi ser. Utländsk media undrade istället: Vad är det som har hänt med Sverige?
I Sverige står vi nu för ännu en omvälvande säkerhetspolitisk vändning, det så kallade DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement) som försvarsministern undertecknade i december. Det är ett avtal mellan världens största militärmakt USA och det före detta militärt alliansfria Sverige, som innebär att USA ges tillgång till 17 svenska anläggningar och områden.
Avtalet reglerar bland annat frågor som de amerikanska styrkornas rättsliga status, tillgång till svenska militärbaser och lagring av stridsfordon, ammunition och vapensystem i Sverige. Det tål att nämnas att avtalet inte alls stiftats av två jämbördiga parter, Sverige får inte tillgång till något av detta i USA. Till skillnad från våra nordiska grannar, Norge, Danmark och Finland har Sveriges avtal med USA inga förbehåll mot kärnvapen. DCA-avtalet är är heller inget alla Natoländer måste skriva på, det är högst frivilligt.
Avtalet ger USA rätt att i ”exceptionella omständigheter” utföra de nödvändiga åtgärderna för att säkra amerikanska operationer på svenskt territorium. Vad som menas med det får vi inte veta. Inte heller hur 17 svenska lokalsamhällen, kommer att påverkas utifrån ett jämställdhets- och miljöperspektiv, för någon sådan analys har inte gjorts.
DCA-avtalet ger också amerikanska styrkor i princip full immunitet när de är i Sverige, även om de skulle lämna basen och begå brott mot den svenska befolkningen. Frågor väcks då kring vad avtalet faktiskt kan komma att innebära för Sverige och svenska invånare, till exempel vad gäller att de amerikanska soldaterna som är i Sverige ska lyda under amerikanska lagar och hur immunitet kan användas. Amerikansk och svensk lagstiftning skiljer sig på många sätt, till exempel vad gäller lagar om prostitution och våldtäkt.
Trots att regeringen sagt att Sverige inte ska ha permanenta utländska baser i Sverige i fredstid har man alltså ingått ett avtal som de facto skapar förutsättningar för permanent närvaro av amerikansk försvarsmakt i Sverige. Avtalet ger USAs försvarsmakt rätt att bygga och inrätta permanent infrastruktur på områden avsedda för endast den amerikanska försvarsmakten. De kan lagra material på dessa områden, som inte kan kontrolleras av Sverige. Det är svårt att se hur dessa långtgående förändringar inte leder till permanent närvaro av den amerikanska försvarsmakten. Hur kan det då komma sig att dessa inte ses som permanenta baser?
I fallet med DCA är det svårt att tro att vi ens i efterhand, som i Nato-fallet, kommer möta någon upplysningskampanj om avtalets konsekvenser. Eller blir det några skyltar i blåbärsskogen – “Var inte rädd för amerikanska militärer, men kom ihåg att de inte omfattas av våra lagar, tex sexköp och samtyckeslagen!”? Troligtvis inte, för det väcker ju inte samma existentiella frågor hos befolkningens unga, dessa som nu ska vara beredda att pliktas in och riskera sina liv för Atlantpakten.
”Kommer Sverige nu vara ett delat land?” frågade en reporter från Yle när den svenska flaggan hissades i Nato högkvarteret. Ja tyvärr, svarade jag. För det är som sagt oerhört mycket lättare att acceptera något man inte håller med om, ifall man tycker att processen varit inkluderande, demokratisk och bra.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
