PAX #1 24: FÖRSVARSMAKTEN – DEN IFRÅNSPRUNGNA OJÄMLIKHETSDINOSAURIEN
I Frida Linehagens avhandling, Gender (in)equality within the Swedish Armed Forces, ges en unik inblick i Försvarsmaktens jämställdhetsarbete. Genom intervjuer och dokument har hon granskat det hon beskriver som en av Sveriges mest könssegregerade och mansdominerade arbetsplatser inifrån.
Intervju i Fredstidningen PAX # 1 2024.
En måndagseftermiddag på Svenska Freds kansli, sitter jag med datorn och väntar på att Frida ska ansluta till vårt Zoomsamtal. Med militärisk punktlighet dyker hennes bild upp på utsatt tid. Hon är kapten inom Försvarsmakten vilket ger henne tillgång till material och intervjutillfällen som någon från utsidan inte hade kommit åt. Samtidigt kan hennes roll hämma kritiken av den organisation hon är en del av.
Den huvudsakliga slutsatsen i Fridas avhandling är att det finns en ”funktionell ovilja” inom Försvarsmakten när det gäller jämställdhetsfrågor. Hon skriver att jämställdhetsfrågor ses som ett sätt att undergräva stridsförmågan då de utmanar föreställningar om hur en militär bör vara och den militära organisationens roll. Det finns tydliga direktiv om att Försvarsmakten ska jobba för jämställdhet inom organisationen, men samtidigt finns ett motstånd.
”Organisationen har inte behövt anpassa sig och i det ligger ett nedärvt motstånd mot jämställdhetsarbetet idag”
Min internetuppkoppling svajar, men mellan hacken hör jag Frida berätta om motståndet inom Försvarsmakten.
– När man pratar med personer i organisationen, om hur de ser på jämställdhetsfrågan, får jag ofta svaret att vi ska försvara landet mot väpnat angrepp, jämställdhet är inte prioriterat. Dessa ställs inte mot varandra av makthavare, utan av personer i organisationen. De kan komma undan med det, äsch, skit i jämställdhet, vi behöver nya vapen. Försvarsmakten vill spegla samhället på många sätt, men gör inte det. Vi är inte 11 procent kvinnor i världen eller i Sverige.
Försvarsmakten är en organisation som är byggd av män för män och på det viset har det varit under väldigt lång tid. För 40 år sedan tilläts de första kvinnorna och i och med återinförandet av den allmänna värnplikten 2017 blev totalförsvarsplikten könsneutral. Trots detta är det fortsatt endast 11 procent kvinnor inom Försvarsmakten och Fridas avhandling visar att passivitet i jämställdhetsfrågan och gamla strukturer ofta leder till att ansvaret för jämställdhetsarbetet hamnar hos enskilda individer.
Frida berättar om en man som för bara 10 år sedan mötte motstånd när han inte kunde vara med på en ubåtsövning för att han var tvungen att stanna hemma med sitt sjuka barn. Organisationen var inte förberedd på det och man visste inte vad man skulle göra då övningen inte gick att genomföra utan hans befattning. Historiskt har Försvarsmakten utgjorts av män vars fruar har skött barnomsorgen. Organisationen har inte behövt anpassa sig och i det ligger ett nedärvt motstånd mot jämställdhetsarbetet idag.
– Det pågår en kamp inombords hos varje man som behöver driva jämställdhetsfrågor, precis som det gör hos mig, säger Frida. Hur viktigt är det egentligen?
Militära maskulinitetsnormer upprätthålls inom Försvarsmakten som en följd av att kvinnor anpassar sig till den rådande ordningen medan män lätt accepterar och reproducerar strukturer som inte drabbar dem själva. Jämställdhetsarbetet ställs ofta mot uppdraget att försvara landet och där vinner alltid det militära. Frida vill inte att det ska vara så.
– Vi behöver prata om de här sakerna så att det inte bara är kvinnor som driver frågorna. Jag kände att jag inte ville vara en av “tjejerna som driver jämställdhetsfrågan”, men nu är jag det och känner mig väldigt nöjd och stolt över det.
Försvarsmakten har uttalade ambitioner om att vara en förebild både med jämställdhetsarbete och klimatarbete, men traditionella maskulinitetsnormer inom organisationen förhindrar arbetet i dessa frågor. När det kommer till jämställdhet är Försvarsmakten en ojämlikhetsdinosaurie som lever mitt ibland oss.
Skribent: Per Lindman
