KRÖNIKA: Hur nära bomben dör man?
Hur blir huden när den bränns? Hur nära bomben dör man? Hur känns tryckvågen? Idag för 79 år sedan fick invånarna i de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki veta svaren på frågorna. Deras städer utplånades av atombomber på bara några sekunder.
KRÖNIKA AV SVENSKA FREDS ORDFÖRANDE KERSTIN BERGEÅ I DALA-DEMOKRATEN 6/8
Det var min tioåring som ställde frågorna. Vi hade varit på en föreställning på Göteborgs stadsteater som gav ett barnperspektiv på kärnvapenhotet. Det som var så närvarande under 1970-och 80-talen och tragiskt nog även idag. Jag var inte beredd på frågorna. Hur tryggar jag ett barn som undrar över massförstörelsevapnens konsekvenser?
Knappast genom att förklara så konkret som möjligt. Exempelvis att den intensiva hettan när bomberna släpptes gjorde att människor praktiskt taget förångades, tryckvågorna färdades flera mil och slet sönder allt i sin väg. Den kraften är dock ingenting jämfört med den förstörelse som dagens kärnvapen kan orsaka. Även om det idag finns färre stridsspetsar än när jag var liten, så är sprängstyrkan i dem större. Det uppskattas idag finnas cirka 10 000 kärnvapenstridsspetsar i världen.
Det skulle inte kännas ärligt att svara att det fåtal män som har makten att trycka på knappen går att lita på. Alltså herrarna i Nordkorea, Ryssland, Kina, Israel, Frankrike, Storbritannien, Pakistan, Indien och USA.
Det mest trösterika jag kunde få fram till min dotter var att bedyra att vi är många som precis som mamman i pjäsen gör allt vi kan för att kärnvapnen ska nedrustas. Mamman är baserad på fredsaktivisten Harriet Johansson Otterloo som 1982 ledde en marsch mot neutronbomben. Då samlades 100 000 människor i Göteborg. Nu 2024 har storfilmen om “atombombens fader” Oppenheimer aktualiserat USAs bomber över Hiroshima och Nagasaki för den yngre generationen.
Behovet av nedrustning är enormt även idag. Världen står inför det största kärnvapenhotet sedan kalla krigets slut enligt Fredsforskningsinstitutet Sipri. Flera uttalanden från Vladimir Putin har tolkats som hot om att använda kärnvapen.
Mitt i detta brännande läge gör Sverige ett historiskt skifte och normaliserar och legitimerar kärnvapen. Jag syftar förstås på Natomedlemskapet och en rad andra avsteg från den traditionella svenska nedrustningsagendan som Sverige gjort på senare tid. Bristen på aktiv handling och uttalanden om vikten av nedrustning är påfallande.
Tvärtom är det nu som vi borde göra allt som står i vår makt för att driva på för nedrustning. Framtidens dom över vår passivitet i ett kritiskt läge kan bli hård.
Carl Bildt drev under sina år som utrikesminister på för att Rysslands och de kärnvapen som är placerade i Europa av USA, utgör ett direkt säkerhetshot för Sverige och att det därmed omedelbart borde påbörjas förhandlingar om nedrustning av dem. Samma typ av vapen som statsminister Ulf Kristersson, i en kris eller krigssituation, nu skulle kunna tänka sig placeras i Sverige. Det är en enorm förändring i retorik och praxis.
När Svenska Freds kräver av regeringen att det behövs skriftliga garantier och helst en nationell lag som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium i freds- och krigstid, inklusive på framtida utländska militära baser och områden i Sverige, får vi till svar att det inte behövs.
Man menar, som om inget har hänt, att Sverige kan fortsätta arbeta med nedrustning genom något som kallas Stockholmsinitiativet. Detta syftar till att minska internationella spänningar, förbättra den globala säkerheten och främja förtroendet mellan stater. Gott så, men Stockholmsinitiativet innehåller inga mål eller aspekter av faktisk nedrustning. Det fokuserar bara på riskreducering och rustningskontroll. Det är viktiga steg, men det räcker inte för ett icke-kärnvapenland som Sverige som säger sig vilja vara en stark röst för nedrustning.
Något som är motsägelsefullt är också att initiativet uppmanar kärnvapenstater att reducera kärnvapnens roll i sina doktriner och säkerhetspolicys. Med Sveriges inträde i Nato, helt utan förbehåll mot kärnvapen, försvagas i stället Stockholmsinitiativet. Nato är nämligen en kärnvapenallians och Sverige inkluderar nu kärnvapen i sina egna säkerhetspolicys. Även den amerikanska kärnvapen-policyn legitimeras nu genom Sveriges agerande, tvärtemot Stockholmsinitiativets intention.
För att kompensera detta krävs det fler och större åtaganden och initiativ från svenskt håll. Sverige kan och måste bedriva en aktiv nedrustningspolitik och ta tydligt avstånd från kärnvapen. Steg ett är en lag mot placering av kärnvapen i Sverige och förtydliganden att Sverige inte kommer att delta i några övningar med, eller planering för användning av kärnvapen. När detta är på plats på hemmaplan måste Sverige driva på andra för omedelbara nedrustningsförhandlingar. Något som också skulle gå i linje med de skyldigheter Sverige har enligt det internationella icke-spridningsavtalets artikel 6 om nedrustning.
Bara så kan vi förhindra att fler städer och dess invånare utplånas. Bara så kan vi hedra mänskligheten och atombombernas oskyldiga offer. För som jag sa till min tioåring, vi måste göra allt vi kan för att kärnvapnen ska nedrustas.
Varken yngre eller äldre generationer glömmer någonsin Hiroshima och Nagasaki.
En ny tid av krav på kärnvapennedrustning har inletts.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se