KRÖNIKA: Nu ska de skrämmas med krig i Sälen igen
Eftersom det nu snart är dags för årets rikskonferens i Sälen så kommer nyhetsmedia med stor sannolikhet inom kort, om de inte redan gör det när denna text trycks, att fyllas av utspel om det militära försvaret. Men hur effektivt investeras egentligen våra resurser?
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 10 januari 2025.
”Det kan bli krig i Sverige!”. Rubrikerna från Folk och Försvars rikskonferens förra året fick stor uppmärksamhet. Tonläget var som vanligt i januari varje år uppskruvat.
Uttalandena följde en lång tradition av årliga politiska utspel för att rättfärdiga nya beslut om upprustning för miljardbelopp.
Från finskt håll ifrågasattes förra årets alarmistiska retorik om krig. Kom den rent av ur att svenska politiker inte vet vad krig är?
Var inte poängen med att bli alliansinlåsta i Nato, istället för alliansfria, att det skulle leda till större säkerhet och att det INTE skulle kunna bli krig i Sverige?
Istället verkar riskerna ha ökat, i alla fall får vi allt fler budskap om det. Enligt MSBs broschyr “Om krisen eller kriget kommer” behöver vi till och med vara beredda på ett kärnvapenangrepp.
Som att det skulle vara något det ens går att ha beredskap för. Det är omöjligt både som nation och som enskild individ.
I Finland uttalade sig president Stubb kontrasterande hoppfullt i en intervju i kvällstidningen Iltalehti i december, om att det inte finns någon uppenbar anledning att mentalt förbereda sig för krig.
Han konstaterade också “Om det inte pratas om fred föds den inte heller”.
I både handling och retorik verkar något så centralt som fred blivit tabu bland politiker i Sverige. Den svenska freds- och nedrustningspolitiken blir allt hårdare skadeskjuten, efter att länge ha varit rödlistad.
Eftersom det nu snart är dags för årets rikskonferens i Sälen så kommer nyhetsmedia med stor sannolikhet inom kort, om de inte redan gör det när denna text trycks, att fyllas av utspel om det militära försvaret.
Om hybrida och militära hot och om hur många miljarder ytterligare som behövs för att vapen och avskräckning ska kunna hålla oss i fred och säkerhet.
Men hur effektivt investeras egentligen våra resurser?
24 fredsforskare från Uppsala universitet argumenterade i julhelgen för att Sverige måste steppa upp fredsarbetet. Att det ligger både i världens och Sveriges intresse, och att det dessutom är kostnadseffektivt.
Innan jul presenterades också en parlamentarisk utredning om den svenska insatsen i Afghanistan. Den visade på stora misslyckanden och kostnader och att det enda egentliga målet som uppnåtts var att Sverige var en god allierad med Nato.
Den exakta slutnotan för den militära insatsen kan ingen uppge enligt utredningen, inte ens Försvarsmakten själva. Den miljardsumma som uppges är “behäftad med betydande osäkerhet och är med stor sannolikhet högre.”
En annan slutsats utredningen kom fram till är att Sverige i hög grad hade begränsad möjlighet att påverka den militära insatsen.
Den snabba internationella händelseutvecklingen 2001 och de svenska besluten som följde lämnade inte utrymme att överväga konsekvenserna i ett längre perspektiv.
Utredningen säger inför framtida beslut att “Ett beslut om eventuellt svenskt deltagande i en omfattande internationell insats bör grundas på en realistisk bedömning av svenskt handlingsutrymme.”
Vi känner igen det – när det ska gå snabbt i säkerhetspolitiken finns inte tid eller utrymme för grundliga analyser eller omständiga demokratiska processer.
Dessa slutsatser hade behövts inför beslutet om ett svenskt Natomedlemskap och vad det skulle kunna komma att innebära för en självständig svensk utrikes- och säkerhetspolitik där nedrustningspolitiken inte gick i graven.
Ewa Stenberg, säkerhetspolitisk reporter på Dagens Nyheter, skriver i en text i DN att “Afghanistan är inte den enda internationella militärinsatsen som trots många människors uppoffringar och hårda arbete passar bäst under rubriken fiasko. Libyen och Mali har inte heller blivit fredligare och mer demokratiska av de militära insatser Sverige deltagit i. Slutsatserna av det återstår för riksdagspartierna att dra.”
Frågan är bara om det dras några egentliga slutsatser alls, och vad våra beslutsfattare gör med lärdomarna? Kommer några kritiska frågor ställas om hur väl militära medel egentligen fungerar, nu när det återigen är högsäsong för försvarspolitiska utspel?
Rimligtvis borde vi ha en mycket större diskussion och debatt om de militära verktygens begränsningar.
Ändå håller den fortsatta övertron på vad vapen, avskräckning och militära insatser ska kunna åstadkomma i sig.
Det händer också något med soldater som deltagit i militära insatser.
2021 rapporterade Svenska Dagbladet att i genomsnitt nästan 20 veteraner tar sitt liv varje dag i USA. 114 000 amerikanska veteraner har begått självmord sedan USA inledde krigföringen i Afghanistan 2001 och Irak 2003.
Det är 38 gånger fler amerikaner än de som dog i terrorattacken den 11 september 2001. Det som startade Bushs “krig mot terrorismen”, med syfte att skydda just amerikanska individer.
Kanske är ordet tragedi här ett bättre ord än en fiasko.
Ett snävt fokus på militära redskap skapar också ett system som missgynnar fredliga förebyggande åtgärder som kan vidtas vid tidiga varningssignaler.
Svenska Freds har tagit fram en parafras av MSB:s broschyr. Vi kallar den ”Om krisen eller kriget förebyggs”.
Det är utmärkt med mer kunskap om hur vi kan förbereda oss för kriser. Men det räcker inte. Med vår broschyr vill vi också utmana tanken om vad som hotar oss och visa att både kris och krig går – och måste – förebyggas i mycket högre utsträckning än vad som görs idag.
Hundratals frivilliga människor i Sverige håller nu på att dela ut den.
Vi vill få till samtal och visa på ett bredare perspektiv på säkerhet och vad som krävs för hållbar fred.
För som president Stubb sa: “Om det inte pratas om fred föds den inte heller”.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
