KRÖNIKA: Vi är inte närmare ett krig i januari

Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 22 januari 2025.

Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

En tillställning med fullt fokus på det militära försvaret med en snäv inbjudningslista.

Ändå blir konferensen år efter år något av hela Sveriges angelägenhet när snackisarna i Sälen kablas ut i nyhetsflödet.

Årets främsta snackis var huruvida Sverige var i krig eller fred, och vad vårt lands yttersta företrädare, statsministern och kungen egentligen menade med sina uttalanden.

Varje rikskonferens har sina snackisar och oändligt mycket som aldrig sägs, ifrågasätts eller debatteras.

Många frågor är i det närmaste tabubelagda och det verkar råda konsensus om att det kan uppfattas som splittring och svaghet att tycka olika.

Men en sund fri debatt är väl just det som är ett signum för en demokrati? Det som vi säger oss försvara?

Begreppet förkrigstid användes flitigt. Ordets ödesmättnad skrämmer mig.

Som jag befarade fick vi även i år medan konferensen pågick, känslan av att krigsrisken höjts.

På plats fick jag påminna mig själv om att vi faktiskt inte är närmare ett krig just i januari varje år.

”Du vet att krigshetsande galenskap har invaderat psyket på västvärldens maktelit när det annars så stillsamma Sverige gör så befängda uttalanden. Det är som om de ingick i någon slags budgivning för att eskalera spänningarna inför framtida krig.”

Så kommenterade Greklands före detta finansminister Yanis Varoufakis utspelen från Sveriges politiker på rikskonferensen.

Till stor del verkade det förhöjda hotet handla om händelser på Östersjön, och där svaret var att Sverige ska bidra till Natos nya Östersjöinsats för att avskräcka försök att sabotera undervattenskablar. Rubrikerna var stora och de kritiska frågorna få.

När nu Washington Post med hänvisning till säkerhetskällor i USA och flera europeiska länder skriver att det istället ska röra sig om olyckshändelser och inte sabotage, är konferensen avslutad och rubrikerna mindre.

Det förhöjda hotet, spända säkerhetsläget och att “det är allvar nu”, trots att argumentet för att Sverige skulle gå med i Nato ju var för att öka vår säkerhet, var långt ifrån att kvala in som snackis.

Och trots att det nu gått tre år sedan Sverige ansökte om medlemskap i Nato, så vet fortfarande varken de 100 000 unga som i dagarna fyller i mönstringsunderlaget eller krigsplacerade värnpliktiga som gjort lumpen tidigare om de kan komma att skickas ut att strida för allierade i Nato, eller tvingas delta på Natouppdrag i fredstid.

Inte heller det en snackis i Sälen.

Något som regeringen, Försvarsmakten och Saab däremot mycket gärna ville prata om var ett hemligt supersnabbt projekt för att utveckla en ny typ av drönarsvärm.

Drönarprojektet skulle tydligen normalt ta 4-5 år att utveckla, men nu har det gått på 1 år för att arméchefen och försvarsministern varit personligt involverade för att skynda på processen. Snabbt, utan insyn, utan debatt.

Och utan kritiska frågor i Sälen om riskerna med oreglerad militariserad AI, och hur Sverige verkar internationellt för att se till att reglera autonoma vapen innan det är för sent.

Nej Folk och Försvar blev som vanligt en tillrättalagd tillställning om nödvändigheten att rusta upp Sverige militärt.

Det ensidiga sättet att se på säkerhet exemplifierades tydligt av finansminister Elisabeth Svantessons uttalande om att nedskärningar i biståndet är ett exempel på hur Sveriges militära upprustning hittills kunnat finansieras ”utan att försämra andra delar av samhället”.

Själv tänker jag att just adressera grundorsaker till konflikter och att stödja mänskliga rättighetsförsvarare, som biståndet ofta gör, borde vara en självklar försvars- och säkerhetspolitisk prioritering. Inte minst för att det på sikt annars riskerar att försämra också vårt samhälle.

Nu när utrikesminister Maria Malmer Stenergard och justitieminister Gunnar Strömmer är i Turkiet för att inleda en “bilateral säkerhetsdialog” länderna emellan, blir det extra tydligt att mänskliga rättigheter inte är en säkerhetspolitisk prioritering idag.

En turkisk jurist som jag träffade berättade att hennes organisation Insan Haklan Dernegi som ger stöd åt politiska fångar har fått sitt stöd från Sida indraget. Hon sa också att det hänt en annan turkisk organisation som arbetar för HBTQI-personers rättigheter i det starkt homofoba landet.

Sverige har valt väg. Avvecklat bistånd, återupptagen vapenexport till Turkiet.

Mycket återstår att säga, debattera, granska och ifrågasätta när det gäller försvarspolitiken och den militära upprustningen som är det som är i fokus i Sälen.

Ännu mer finns att lyfta om det bredare perspektivet av fred och säkerhet och hur vi kan stärka vår fred, demokrati och vårt samhälle.

Jag har få förhoppningar om att det kommer att ske på Folk och Försvar.

Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se