För palestinier innebär ockupationen att allt vardaligt liv påverkas genom begränsad rörelsefrihet, övervakning, militär närvaro, diskriminering, människorättskränkningar, brist på utrymme för ekonomisk, social och politiskt utveckling, administrativt fängslande och rutinmässigt våld. För palestinier har den israeliska ockupationen inneburit ett systematiskt våld och förtryck i många decennier. I grunden handlar det om att ockupationen fråntar palestinier grundläggande mänskliga rättigheter.

Människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch har visat hur ockupationen innebär ett system av Aparthetid. Det råder inte likhet inför lagen, en mänsklig rättighet och grunden för demokratiska rättssäkra samhällen. Palestinier som lever på ockuperade områden lever under israelisk militär lag, medan israeliska bosättare i samma områden lever under israelisk civil lag. Det innebär skillnader i rättigheter, och palestinier tvingas exempelvis åka långa omvägar för att ta sig mellan platser eftersom palestinier inte får köra på samma vägar som israeliska bosättare. 

Ockupationen begränsar palestiniers rörelsefrihet, till exempel separerar ockupationen palestinier som bor på Västbanken från palestinier i Gaza. Trots att båda områdena tillhör Palestina kan palestinier inte åka emellan och många palestinier som bor på Västbanken har därför aldrig sett havet trots att det geografiskt ligger nära Medelhavets kust. För palestinier som inte bor i själva östra Jerusalem är det inte heller möjligt att besöka staden utan särskilda tillstånd. Dessutom finns mängder av barriärer, checkpoints och militära kontrollstationer som begränsar rörelsefriheten för palestinier på Västbanken. Att ta sig mellan platser tar mycket lång tid, och ofta bildas långa köer för att ta sig genom checkpoints. 

Ockupationen innebär också att den palestinska myndigheten inte har full kontroll över det palestinska territoriet och att ockupationsmakten sätter villkoren för palestinsk myndighetsutövning. På Västbanken tas successivt mer och mer mark från palestinier genom en långsam fördrivning av palestinier. Detta sker genom att det byggs israeliska bosättningar, vilket strider mot internationell lag eftersom en ockupationsmakt inte får flytta egen civilbefolkning till ockuperad mark. 

Det finns mängder av exempel som visar hur ockupationen försvårar palestiniers liv, och som visar på det systematiska våld som palestinier som lever under ockupation utsätts för. Flyktingläger attackeras med tårgas och det är inte ovanligt att minderåriga barn arresteras utan rättslig grund. Ett annat exempel är staden Hebron på Västbanken som är särskilt utsatt och som visar konsekvenserna av ockupationen i dess mest extrema form. Staden är indelad i H1, palestinskt kontrollerat och H2, israeliskt kontrollerat. I H2 bor över 30 000 palestinier och ca 700-800 israeliska bosättare. I själva stadskärnan bor palestinier och bosättare på samma gator. Här sker försök till fördrivning av palestinier dagligen genom att bosättare använder våld, hot och långsamt tar över palestinska hem. Där finns också en palestinsk gågata som är övertäckt av galler för att skydda palestinier från stenar och glassplitter som kastas ner av bosättare. 

I Gaza har Israel sedan 2007 upprätthållit en blockad som drabbar de över 2 miljoner människor som bor i det lilla landområde som utgör Gaza – en ca 1 mil bred och 4 mil lång remsa. Israel har sedan 2007 genomfört flera större krig och större väpnade offensiver mot Gaza (2008, 2012, 2014, 2021 och 2022). Detta har försvårat den humanitära situationen både genom krigföringens förödelse och genom att Israel strypt tillgången till resurser. Blockaden och förödelsen av flera krig har gjort att ekonomin är hårt utsatt, med hög arbetslöshet och fattigdom. Dessutom har Gaza haft begränsad tillgång till el, och vattentillgången är också hårt begränsad. Detta gjorde att FN redan 2012 förutspådde att Gaza under blockad skulle vara olevbart 2020, vilket är en illustration över hur tufft livet i Gaza var redan före 7 oktober 2023.