Det är fredag och jag lämnar Almedalen, med både lättnad och motvillighet. För det som blivit extra tydligt för mig den här veckan är att vi just nu behöver vara många som gemensamt står upp mot våld och för demokrati och mänskliga rättigheter.
Jag når Visby sent måndag kväll. Polisen har gett Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) tillstånd att ha bokbord, precis utanför RFSL på Södertorg. RFSL Ungdom har valt att lämna, ställt in sin medverkan, på grund av det uppenbara hotet mot deras säkerhet.
På tisdagen medverkar jag i ett samtal om fred på Lila Shala, som delar lokaler med RFSL. Till min lättnad har ännu inga nazister samlats på torget utanför. Samtalet arrangeras av Fredsvandrarna, vi pratar om drivkrafter och hopp, om icke-våld och förändring. Jag går stärkt därifrån, lugn och med tillförsikt.
På onsdagen går jag, med många andra, kärlekspromenaden upp till Södertorg och RFSL. Jag blir del av den mänskliga muren som skyddar dem mot NMR. Men jag hör också fler rapporter om nazister som närmar sig ön. Likt en mörk skugga sveper de in över Almedalen.
På onsdagkvällen samlas vi som ska medverka i Stina Oscarsons ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig” för genrep. Vi får veta att allt fler nazister nått Visby. Strax efter klockan 19 kommer sms om att de tapetserat hela Södertorg med hat, att de stört Annie Lööfs tal, att en stor grupp klampat in på ett anti-rasistiskt mingel. I mörkret och lugnet på teatern blir rapporterna utifrån helt surrealistiska, som att teatern när som helst kan stormas. Under föreställningen, som handlar om att kämpa för demokratin med Gene Sharps 198 icke-våldsmetoder, sveper jag snabbt och ängsligt med blicken över den fullsatta salongen för att försäkra mig om att inga nazister tagit plats i det slutna rummet.
Strax efter midnatt får jag veta att en person med en regnbågsflagga misshandlats av nazister. Hon hade använt icke-våldsmetod 18: Flaggor och symboliska färger. Hennes fredliga protest slogs ner med våld.
Det fredliga motståndet fortsätter på torsdagen. Make Equal arrangerar en manifestation där en lång kedja av människor gemensamt lägger sko efter sko i en symbolisk hög till minne av Förintelsen. Den som vi aldrig får glömma, som aldrig får ske igen. Långa kedjor av människor, hand i hand, i solidaritet, på flera platser. Kyrkornas klockor ringer för att varna för fara, regnbågsflaggor har hissats av staden på ringmuren.
Strax innan 14 går jag mot RFSL:s mångfaldsparad och passerar organisationen ”Vi står inte ut” som håller tal nere vid hamnen. De har omringats av medlemmar från NMR som med banderoller, skällsord och burop stör talet. Vi är ett tiotal personer som ställer oss framför dem, skymmer banderollen. När de höjer den, sträcker vi våra armar i skyn, skymmer med tröjor och tygpåsar. När de buar överröstar vi dem med jubel.
Tysta, arga tårar rinner bakom solglasögonen. Mjölksyran får armarna att domna, vi sneglar på varandra, jag och de okända medkämparna. Vi delar våra förnamn med varandra, krokar armarna i varandra.
Nazisterna flyttar sig i sidled, vår mänskliga kedja flyttar efter. Det är tydligt att vi stör dem, vi får puffar i ryggen, men vi står kvar i tyst samförstånd. Plötsligt kommer en av dem störtade under banderollen bakom oss. Personen bredvid mig får ett slag i ansiktet, några av oss andra knuffas hårt ur balans. Det explosiva våldet chockar mig, jag skriker ”Stopp” och slår ut handflatan framför mig, precis som jag lärt mina barn att göra. ”Stopp, min kropp. Håll avståndet”. Någon annan skriker frustrerat till människorna omkring: ”Visa civilkurage!” och fler sluter upp runt oss, tar armkrok, skymmer banderollen med tröjor och armar. Vi utbyter kramar, i våra första möten. Polisen står intill och ser vad som händer men ingriper inte. Jag kan inte förstå varför.
Jag går i mångfaldsparaden. Den största som någonsin ägt rum, vi är tusentals som står upp för kärlek, icke-våld och allas lika värde. Trots att få av oss memorerat Gene Sharps 198 icke-våldsmetoder har vi dem i ryggmärgen: Icke-våldsmetod 1: hålla publika tal. Icke-våldsmetod 18 och 19: Bära flaggor, färger och symboler. Icke-våldsmetod 39: Arrangera en parad.
Almedalens gröna fält är helt fullt, ett böljande hav av regnbågar, plakat, skandering och stödapplåder. Vi är fortfarande så många fler och vi kommer inte att ge oss.
Min sista kväll sänker sig solen likt tidigare dagar som ett eldrött klot över horisonten. Gatulivet har stillnat, nazisterna har tillfälligt dragit sig undan. Tre dagar på ön återstår fortfarande för många som jag inte längre kan ge mitt fysiska stöd. Men demokrati- och människorättskämparna är fortfarande flest. Almedalen har inte kapats av nazister, tusentals samtal har förts om demokrati, hållbarhet, jämställdhet och fred. När hotet och hatet klampade in protesterade vi. Och vi kommer att fortsätta att organisera oss och engagera oss. Med hjälp alla de 198 icke-våldsmetoderna. Om och om igen. Tills inga nazister längre går på våra gator.
