Ibland tänker jag på väskryckaren jag sprang ikapp i en gränd för många år sedan. Ena stunden strosade jag fram genom staden för att ögonblicket därpå, likt ett vrålande vilddjur, ta upp jakten på något som hjärnan ännu inte förstått att jag förlorat.
Jag visste inte att jag hade det i mig. Att jag kunde springa så fort, skrika så högljutt. Trots att jag likt många andra hört historier om snabba reflexer och oanade krafter hos människor, hade jag innerst inne trott att de var påhittade.
Neuropsykologen Brenda Milner upptäckte på 1950-talet att människan har två olika minnessystem varav det ena hanterar motoriska färdigheter. Personer som skadat hjärnan och inte längre kan lagra långtidsminnen kan ändå minnas tekniken i att cykla eller simma.
”Sammanräknat är vi flest. Och tillsammans kan vi agera med mod och medmänsklighet.”
Jag är övertygad om att civilkurage är en förmåga som vi kan träna upp motoriskt. Ju mer vi övar desto djupare lagras det i muskelminnet. Det blir en reflex som löser ut när våra kroppar inser att de måste ta ställning medan våra hjärnor fortfarande tvekar.
Vi har just lämnat ett riksdagsval bakom oss. Vi känner uppgivenhet, rädsla och utmattning. Vad gör vi nu? frågar vi oss. Hur samlar vi ny kraft?
Svaret är att det är dags att börja träna vårt civilkurage. Dags att vara den resonerande rösten i en hatisk debatt, den stöttande vännen till en utsatt person. Den hoppfulla trösten till den som vill ge upp. Men också den som på impuls ropar stopp när någon säger något rasistiskt eller sexistiskt och omgivningen är tryckande tyst.
Sammanräknat är vi flest. Och tillsammans kan vi agera med mod och medmänsklighet.
Den vanligaste reaktionen jag får när jag berättar om väskryckaren jag sprang ikapp i en gränd för många år sedan är fortfarande: Så dumt gjort. Tänk om hen haft ett vapen.
”Vi är många som ännu inte vet att vi har en otränad, oslipad civilkurage-diamant i våra kroppar.”
Mitt starkaste minne från den stunden är min egen förvåning över att kroppen tagit saken i egna händer. Bilden av mitt krampaktiga tag om väskan innehållande pass, dagbok och flygbiljett på den grusiga marken. Värmen från alla de människor som kom springande för att fråga hur det gått, som borstade av mina kläder och tvättade skrubbsåret jag fått på axeln efter att i farten ha studsat in i en husvägg. För mig är det en händelse som präglat mig, som på många sätt lagt grunden för vem jag vill vara. För hur jag vill att andra ska vara mot mig. Min kropp ignorerade hjärnans eventuella beslutsångest och det kommer jag alltid att vara tacksam för.
Vi är många som ännu inte vet att vi har en otränad, oslipad civilkurage-diamant i våra kroppar. Därför måste vi genast börja träna den. Så att vi, även om vi aldrig behöver springa efter en väskryckare, kan vara den som baddar någons sår efter att ha varit med om något liknande. Den som bryter tystnaden på den tigande bussen, som inspirerar andra att göra samma sak.
Vi har just upplevt ett riksdagsval som lämnat oss uppgivna och oroade. Med civilkurage tar vi oss vidare, framåt, genom medmänsklighet och mot förändring.
