PAX 1/17: FREDSPROFESSORN FORSKAR FÖR EN FREDLIGARE VÄRLD
Nordisk medling behövs – och fungerar. Det visar den första kartläggningen av nordisk medling sedan andra världskriget.
– Här finns ett stort medlingskunnande och en medlingstradition som jag tycker att Sverige behöver lyfta upp mer och göra mer av. Det behövs ett starkt sekretariat på Utrikesdepartementet för medlingsinsatser och för utbildning av medlare, där kunnandet som finns samlas, säger Peter Wallemsteen.
Tillsammans med Isak Svensson på institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, där de båda är professorer, kom han nyligen ut med boken ”Fredens diplomater: Nordisk medling från Bernadotte till Ahtisaari”.
Peter Wallensteen är Sveriges första professor i freds- och konfliktforskning, vilket han blev 1985. I år är det 50 år sedan han började sin bana som fredsforskare, efter en avgörande resa till Polen. Han drivs av en övertygelse om att fredsforskningen kan bidra till att göra världen fredligare.
I ”Fredens diplomater” har han och Isak Svensson undersökt samtliga 47 situationer sedan andra världskriget där nordiska medlare haft officiella, statligt sanktionerade medlingsuppdrag. Vad som kan bedömas som framgång beror på vad målet med medlingen var, påpekar Peter Wallensteen: Det behöver inte alltid vara ett fredsavtal som avslutar konflikten, utan det kan också bara vara att få parterna att börja tala med varandra. Men i elva av fallen har medlingen lett till fullbordade fredsavtal.
Framgångsrik
De båda professorernas slutsats är att nordisk medling ofta är framgångsrik.
– Det är inte en enmansshow utan det krävs ett lag med olika kompetenser och mycket tålamod, ihärdighet och uppfinningsrikedom. Och det tycker vi att de nordiska medlarna ger prov på, säger Peter Wallensteen.
En förutsättning för att det ska bli framgångsrikt är att parterna själva vill ha en lösning. Men trots att viljan finns behövs ändå hjälpen från medlarna, menar Peter Wallensteen.
Han ser den nordiska typen av samhällsbyggen som en orsak till att nordisk medling fungerar.
– Det är väldigt sunt-förnuft-baserat, att arbeta målmedvetet och steg för steg. Det är så de nordiska samhällena blivit fungerande samhällen, och därför använder sig de nordiska medlarna av den typen av tänkande.
Det är också viktigt för tilltron till de nordiska medlarna att de kommer från länder som inte har något egenintresse i konflikten.
Den största skillnaden mellan de nordiska länderna är hur stor vikt Norge lägger på medlingsarbetet. Norges insatser för medling har utvecklats under 25 år genom en avdelning för fred och försoning inom utrikesministeriet. De totala resurserna uppskattas årligen till mer än en halv miljard norska kronor. Det får de svenska insatserna att förblekna, konstaterar Isak Svensson och Peter Wallensteen i en debattartikel i Svenska Dagbladet, där de efterlyser mer resurser till internationell medling.
Bakgrunden till den norska satsningen är norrmännens arbete med fredsprocessen mellan Israel och palestinska företrädare, den så kallade Osloprocessen. Samtidigt var Norge engagerat i fredsprocessen i Guatemala. Efter det kom det en mängd förfrågningar till Norge om hjälp med fredsprocesser.
– Jag tror att till och med norrmännen själva blev överraskade över vilket genombrott det blev med Osloavtalet. Oslo blev ett begrepp, och de har försökt möta den här efterfrågan.
Stort behov
– När vi intervjuade dem berättade de att Norge är inblandat i kanske 20 olika medlingar i konflikter. Ändå är det bara en del av alla förfrågningar som kommer, så de måste välja. Det antyder ju att det finns ett stort medlingsbehov, säger Peter Wallensteen.
I Syrienkonflikten finns ingen möjlighet till medling just nu. Men om alla parter var villiga att förhandla med varandra skulle konflikten gå att lösa, menar han.
– Tragedin i det här är att det finns en massa instrument i FN-stadgan som man kan använda sig av, men på grund av politiska snäva intressen går de inte att använda.
– Det var väldigt illavarslande att man inte fick till ett vapenembargo när konflikten bröt ut. Ett antal stormakter var snarare intresserade av att leverera vapen än att stoppa dem. Hade man fått till stånd ett vapenembargo, som är rutin i många inbördeskonflikter, så hade hela konfliktdynamiken blivit annorlunda. Då hade parterna haft intresse av att förhandla.
Sanktioner
Ett annat instrument som Peter Wallensteen forskat mycket om är riktade sanktioner, men det var flera länder i säkerhetsrådet inte heller intresserade av.
Peter Wallensteen är övertygad om att forskarnas kunskap skulle kunna användas mer av den svenska regeringen. Ett exempel är alla de potentiella konflikter som skulle kunna förebyggas.
– Konfliktdata visar att det finns 50-60 frysta konflikter som kan bubbla upp igen. De skulle kunna vara med på en lista med åtgärder för att förebygga det. Jag och Isak Svensson har också identifierat ett antal situationer med allvarliga protester kring politiska förhållanden, där det kan utvecklas till väpnade konflikter. Ett exempel är Bosnien, där det pågår jättedemonstrationer mot Daytonavtalet och konstitutionen.
Ett annat exempel som han tar upp är Rumänien, där människorna demonstrerar mot korruptionen.
Han tycker att regeringen borde ta in all den kunskap som finns. Han nämner det innovationsråd som Stefan Löfven instiftat med både forskare och företag, och tycker att UD kunde ha ett liknande råd med människor från akademikervärlden, myndigheter och icke-statliga organisationer.
Colombia
Han berättar om ett färskt exempel på när hans forskning haft betydelse. Peter Wallensteen är också knuten till Kroc Institute i USA. Där har han varit med och byggt upp PAM, Peace Accord Matrix, som innehåller alla fredsavtal under de senaste 20 åren.
Forskarna har följt upp hur avtalen fungerat, och delat upp dem i ungefär 50 olika delar som reglerar avtalet för att se vilka lärdomar som kan dras. Förhandlarna i Colombia hörde av sig till forskningsgruppen för att se hur de problem de stött på lösts i andra sammanhang. Forskningsgruppen kunde hitta liknande exempel och föreslå lösningar.
– Det blev en väldig dialog mellan förhandlarna och det här projektet, så till den milda grad att Colombias president Juan Manuel Santos nämnde det här institutet när han tackade för Nobelpriset i Norge, berättar Peter Wallensteen.
Inbjuden till FN
I januari berättade Peter Wallensteen om projektet i FN i New York, på inbjudan av Generalförsamlingens ordförande Peter Thomson. Denne hade kallat till ett högnivåmöte om hållbar fred. Under dagen deltog Peter Wallensteen i en expertpanel, som ende akademiker, och berättade om PAM.
– Det kändes väldigt stort, väldigt speciellt, berättar han.
Hans livsgärning som fredsforskare började 1967 med en resa i Polen. Han träffade studenter som tog med honom till ett koncentrationsläger som han inte hört talas om, Majdanek.
– Jag minns inte siffrorna men det var oerhört många människor som dödades där. De hade en lada full av de dödas skor. Då fick jag en känsla av omfattningen av denna förintelse. Det var oerhört deprimerande att se.
– Sedan hade jag ett stipendium för att åka till fredsforskningsinstitutet i Oslo där Johan Galtung var i högform och höll briljanta föreläsningar. Där var också en hel grupp med människor, unga som jag själv, besjälade av de här idéerna att fred är möjlig, att vi faktiskt kan använda forskningen för att nå fram till freden. Jag hade ju sett på det där koncentrationslägret hur förfärligt grym människan kunde vara, och här kom jag till ett ställe där det rådde en optimistisk anda. Jag tog ett existentiellt beslut att jag skulle jobba med fredsforskning. Det är 50 år sedan nu.
Peter Wallensteen är numer senior professor på institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Han har fortfarande mycket kvar att göra. Till exempel att forska mer kring vad han kallar kvalitetsfred som han skrivit en bok om. Det handlar om vad som krävs för att ett krig inte ska komma tillbaka. Nu har han ett manuskript till en bok med fallstudier. Han skriver också tillsammans med en annan person om hur sanktioner kan användas för att främja en fredlig lösning.
– Jag försöker hitta fredliga metoder för att stoppa konflikter och bidra till att de blir lösta. Det är dessvärre fortfarande viktiga frågor.
EVA KELLSTRÖM FROSTE
