Häromdagen bläddrade jag i min dagbok från sommaren 2005, då min lokalförening i Stockholm kämpade för att engagera fler i kärnvapenfrågan. 60 år hade gått sedan de fasansfulla bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Nedrustningsförhandlingarna gick på sparlåga och icke-spridningsavtalet NPT var i kris. Fler länder hade skaffat kärnvapen. Men trots att sprängkraften i de kärnvapen som fanns 2005 var mångdubbelt större än i de som använts 1945, var engagemanget relativt svalt hos den breda allmänheten. Tanken på att kärnvapen skulle användas igen var lika fjärran som det världskrig som härjat 60 år tidigare.
På vissa sätt är läget detsamma idag. NPT är i kris, nedrustningsförhandlingarna går minst sagt på sparlåga och USA och Ryssland har dessutom beslutat att lämna INF, avtalet som slöts mellan Sovjet och USA 1987. Allt fler instabila pekfingrar darrar över den mytomspunna knappen och oron för ny kapprustning är stor.
På andra sätt är läget väsensskilt jämfört med 2005. 2017 nåddes det gigantiska delmålet att ena en majoritet av FN:s länder kring ett internationellt förbud mot kärnvapen. Nio av tio svenskar vill att Sverige undertecknar konventionen. Men den politiska viljan saknas. Och när den av regeringen tillsatta utredaren presenterade sin rapport i januari var det med en nedslående slutsats: Sverige bör inte ansluta sig till förbudet mot kärnvapen.
Vi är många som har upplevt detta mönster förut. De kamper som förts såväl mot kärnvapen som klustervapen har politiskt avfärdats som både omöjliga och verklighetsfrånvända. I maj 2007 sa dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg att Sverige hade ”ett legitimt behov av klustervapen”. Men året därpå undertecknade Sverige förbudet och idag är alla svenska klustervapen skrotade. Vad som hände? Ett starkt kampanjarbete av civilsamhället ändrade den politiska riktningen. Idag är det få som argumenterar för att Sverige behöver klustervapen.
1957 startades AMSA – Aktionsgruppen Mot Svensk Atombomb, med målet att stoppa planerna på att utveckla svenska kärnvapen. Då med medhåll av endast 36 procent av befolkningen. Fyra år senare, 1961, hade stödet ökat till 56 procent. Tillsammans med Socialdemokratiska kvinnoförbundet växlade civilsamhället upp och vände opinionen. Detta trots en massiv smutskastningskampanj från motståndarna, med anklagelser om att kampen fördes av ansvarslösa, osvenska fosterlandsförrädare. Planerna på att utveckla svenska kärnvapen skrotades slutligen och är idag del av Sveriges starka självbild som en aktör för fred och nedrustning.
2019 är retoriken återigen hård, det politiska motståndet likaså. Men vi har gjort det förr och kommer att göra det igen. Och när vi i framtiden ser tillbaka på 2010-talet kommer Sveriges anslutning till konventionen som förbjöd kärnvapen att beskrivas som ett av de modigaste och viktigaste politiska beslut som någonsin fattats. Möjligen marginaliseras civilsamhällets insats även i den historieskrivningen. Men oavsett hur bilden målas då, kommer vi att veta att det var vår kamp och vår seger, även denna gång.
AGNES HELLSTRÖM, ORDFÖRANDE SVENSKA FREDS
