Doktoranden och före detta militären Anders Malm har i sin doktorsavhandling som publicerades i mars i år tittat på hur arbetet ser ut för de anställda inom Försvarsmakten som arbetar med planering, genomförande och utvärdering av militära operationer. Det han har kunnat se är att det militära arbetet till hög grad är byråkratiserat. Det innebär att de anställda främst arbetar på kontor med rutinärenden, administration, att fylla i listor och liknande. Trots att deras arbete handlar om bland annat genomförande av militära operationer – alltså en verksamhet vars kärna är våldsanvändning – upplever de flesta att deras arbete inte har något med våld att göra.
– Stabsarbetet handlar väldigt mycket om att jobba med processer och rutiner. Man jobbar mycket med administration i IT-miljö och man använder sig av excel, word och powerpoint, säger Anders Malm via telefon från Gotland där han numera arbetar för Länsstyrelsen.
Sinnebilden av planering inom den militära verksamheten är ett gäng kamouflageklädda män som står samlade runt en karta uppslagen på ett bord och diskuterar hur nästa anfall bäst ska gå till. De pratar om geografi, terräng, vapensystem och vilket motstånd de förväntar sig att möta. Denna bild, som vi ofta möter i moderna krigsfilmer, och som även speglar hur det militära arbetet såg ut förr i tiden, stämmer alltså inte. Närmare verkligheten är snarare tjänstemannen som sitter på kontor, vänder papper, går på möten och tar kaffepauser med sina kollegor.
– Det som jag ser när jag studerar den här operativa verksamheten inom militären är att den jobbar med dagliga frågor och byråkrati som vilken annan institution eller myndighet som helst. Men skillnaden är att effekten längst ut på linan är att man kan använda våld, säger Anders Malm.
Anders Malm menar att det som ska särskilja de militära organisationerna från de civila är att de militära organisationerna har en legitim rätt att bruka våld. Det blir problematiskt när denna distinktion blir otydlig. När den militära yrkesutövningen betraktas som vilket annat myndighetsarbete som helst så upplevs inte konsekvenserna för den våldsanvändning som militären planerar för som lika allvarliga. På så vis distanseras de anställda från den militära verksamhetens våldsanvändning.
Forskning visar även på att de anställda inom militären undviker att prata om sin motståndare. Om motståndaren behöver benämnas är det ofta i form av koordinaterna för var den befinner sig, som target (mål) eller liknande språkbruk som kan få en utomstående att tvivla på om det faktiskt är en människa som åsyftas. Denna utveckling – som även aktualiseras i samband med användningen av ny teknik, drönare och automatisering av vapensystem – lyfter frågan om det inte finns en risk att trösklarna för våldsanvändning sänks om den som planerar för våldet är så pass distanserad, både fysiskt och mentalt, och om den som ska utsättas för våldet inte längre benämns som en människa.
– Om man har ett arbetssätt som gör att man fjärmar sig från våldsanvändningen gör det att det ansvar och den etik och moral som följer med särställningen som man har av att vara legitim våldsutövare ställs på sin spets. Frågan blir hur man kommer i kontakt med våldet om det är så distanserat och om det militära arbetet ser ut som vanligt arbete, säger Anders Malm.
För de militära kontorsarbetarna upplevs ansvaret för våldsutövningen ligga hos politikerna och hos de som är ute i fält. Anders Malm vill dock väcka frågan om var ansvaret ligger för den byråkratiserade våldsanvändningen och hur ansvarstagande kan ske.
– Man kan ställa sig frågande till hur man tar ansvar för det våld som faktiskt blir resultatet av ens arbete om man jobbar så mycket med processer, rutiner, powerpoints och liknande. Det är det som blir det knepiga, om man inte ser att det blir våld i slutändan, menar Anders Malm.
Förhoppningen är att dessa forskningsresultat kan bidra till kritisk diskussion och reflektion inom Försvarsmakten. Anders Malm önskar att frågan kan diskuteras och bidra till ett brott i de vardagliga rutinerna inom militären.
– Det är just militärer som måste diskutera de här frågorna. Det är ju där som ansvaret finns för våldsanvändningen, avslutar Anders Malm.
Skribent: Ingrid Dahlén
