PAX: SUSANNA ALAKOSKI SKRIVER GÄSTKRÖNIKA

75 år sedan Hiroshima, Nagasaki. Sedan andra världskriget och Lappandskriget i Finland. Som kom efter fortsättningskriget. Som kom efter inbördeskriget och första världskriget.

Vem minns förresten frändefolkskriget och finskingermansländarnas revolt? Och vem kan idag redogöra för turerna i dessa konflikter? Undrar jag när jag läser historiskt material om mitt forna hemland för att förstå tiden mormor, farmor och mina föräldrar levde i. Som när jag var liten sammanfattades i korthuggenhet.

”Vi sprang till skogs när bomberna föll.”
”Jag orkade inte ta mig till skyddsrummet.”
”Nog var det hårt.”

Så var det Moskvafreden, som slutade i att Finland tvingades ta hand om över 400 000 Karelare, och andra, vars hem och byar till fiende gick förlorade. Och det var Parisfreden. Där gränserna mellan Ungern och Slovakien, Sovjetunionen och Rumänien, Bulgarien och Rumänien samt Finland och Sovjet-
unionen ändrades.

Så kom efterkrigstiden. Bara ordet! Allt sparades. Paketerades. Saltades. Ifall kriget kom tillbaka. För det gjorde det ju. Alltid.

”Nog kan det hända igen.”

Skälen hade man koll på: Om ledarna i Ryssland inte längre nöjde sig med de tuggor land de erövrat: Om regeringen igen byttes ut: Om det kom en nya galen ledare i Tyskland.

Men livet skulle levas.
Vardagen göras.
Skolgång och matlagning.
Städ och fix.

Vasa där min mor växte upp är idag en stad stor som Karlskrona. Då var den mer som Gislaved. Vasa utsattes för sex flygräder. Omkring 800 bomber fälldes över staden på bara några veckor.
Vad betyder det att springa till skogs?

Temperaturen -20 till -40 grader. Larmet går. Dova krevader i fjärran. Skälvande mark. Smattrande kulsprutor. Från alla håll rusande människor med smyckena instoppade i kjolarna. Överfyllda skyddsrum. Barns tröstlösa gråt. Kaskader av jord. Brandbomber. Panik. Och efteråt. Döda människor släpas fram ur ruinerna. Farbrorn på farstutrappan stirrande med kappan på armen. Frusna vattenslangar. Sotflagor i luften. Doften av brända brandmän.

Nej, kan inte föreställa mig hur det är att ”springa till skogs” medan fönsterrutorna står i splitter. Kan inte föreställa mig hur det är att koka potatis mitt i kriget. Lära sig multiplikationstabellen. Men så är det ju. Parallellt med krigen pågår livet. Folk blir förkylda, grälar, skiljer sig, gifter sig, firar födelsedagar och kokar gröt. På alla sätt ska vardagen upprätthållas. Så långt det nu går.

Västsahara. Burma. Uganda, Ukraina, Algeriet, Afghanistan, Irak, Indien, Korea, Kosovo, Mali, Mexiko, Somalia, Sudan, Israel Palestina, Jemen, Kongo-Kinshasa.

Tänker på kvinnorna och barnen i dessa länder. Där konflikterna pågår i detta nu. Tänker på mask, myra, elefant. På blommorna. På vattendragen. På människornas psyken. På kostnaderna.

Jag tänker på Finland.
På vad det var som gjorde att
freden höll i sig.
Tänker på världsfreden.

Hur jag drömmer om att världens påvar, kungar, presidenter fixade den – gjorde den till kärlekens evigt röda ros.

Susanna Alakoski, författare och skribent i Pax nr 3 2020.