Vad gynnar Putin i det stora hela? Att ansvariga politiker pratar om att skicka ”signaler” om att vi möter Putins hot med militära svar legitimerar Putins egen aggressivitet och upprustning. Militaristiska och auktoritära krafter i Ryssland gynnas av ökad oro och polarisering i Sverige och Europa. 

För stabilitet, säkerhet och hållbar fred måste mänsklig säkerhet prioriteras och fokus flyttas från skydd av stater till individer. Diplomati, samtal och dialog med meningsmotståndare måste prioriteras, liksom stöd till  civilsamhället. 

I en intervju i SVT lördagen den 15 januari 2022 fick försvarsminister Peter Hultqvist frågan hur han ser på risken att bli en bricka i Rysslands spel. Han svarade:  ”Vad de vill och inte vill är inget jag överblickar. Vi måste ta ställning utifrån våra intressen. Vårt intresse är att markera försvaret av Sverige.”

Sveriges främsta intresse i denna fråga borde vara att avvärja och förhindra väpnad konflikt. För att göra det är det av stor vikt att också förstå andras agerande. Detta är inte detsamma som att visa förståelse för eller sympatiserar med Putin, utan att sätta sig in i regimens verklighetsbild för att kunna agera på bästa sätt för att tillgodose sina egna intressen. Detta är en grundläggande förutsättning för fungerande och framgångsrika diplomatiska samtal. 

Att förstå att Ryssland känner sig hotade av Nato och dess expansion, är en viktig del av att förebygga väpnad konflikt. Även om Rysslands agerande inte rättfärdigas av det. Warszawapakten som militärallians existerade 1955-1991, bestående av länder i östblocket. Alliansen bildades den 14 maj 1955 som en motvikt till Nato.  Dagens konflikt har långa historiska rötter och det är i ljuset av dessa möjligt att förstå hur den ryska regimen känner sig hotad när Nato utvidgas till länder som tidigare hörde till Sovjet. 

Nato har sedan kalla kriget expanderat österut och Rysslands västra gräns och närområde omges idag av Nato-länder, vilket tar sin början i norra Norge, fortsätter ned genom Baltikum, Polen, Rumänien och Bulgarien och avslutar i nordöstra Turkiet. Ryssland har också agerat ensidigt genom att ändra etablerade nationella gränser, t ex annekteringen av Krim 2014 samt störtat självständighetsrörelser i Sydossetien och Abchazien gentemot Georgien samt varit inblandad i konflikten i östra Ukraina. Såklart skiljer sig dessa ”expanderingar” sig markant från varandra. Natos expandering har skett genom länders egna beslut att aktivt gå med i Nato, medans tex Rysslands annektering av Krim har skett med våld och mot internationell rätt. Men att se till Natos expansion utifrån ett ”ryskt perspektiv” kan ge viktiga insikter i arbetet för konfliktförebyggande i regionen. Denna expansion av båda sidor visar också tydligt att Putin inte har kunnat avskräckas och att just militära muskler och avskräckning endast verkar leda till ännu mer spänningar.