Det korta svaret är att alla stater enligt FN-stadgan har rätt till självförsvar, men detta måste ske inom ramen för folkrätten. Israel är skyldig att följa krigets lagar även om våldet utövas i självförsvar. Israel får alltså inte använda rätten till självförsvar för att bryta mot folkrätten.

 

Internationell humanitär rätt  är en del av folkrätten och reglerar våldsanvändning i väpnade konflikter, medan FN-stadgan reglerar staters våldsanvändning. I regel gäller ett generellt våldsförbud där stater är skyldiga att avhålla sig från våldsanvändning och hot om detta i sina internationella förbindelser. Enligt FN-stadgan är alla stater (och parter i väpnade konflikter) skyldiga att göra allt i sin makt för att lösa tvister på fredlig väg. Däremot finns det två undantag som ger en stat rätt till användning av militärt våld inom folkrätten. Det första undantaget är om FN:s säkerhetsråd i enlighet med FN-stadgans kapitel VII ber medlemsstater att agera militärt för att trygga världsfreden. Det andra undantaget är självförsvar som genom Artikel 51 i FN-stadgan kan ge enskilda länder rätt till självförsvar med principen att det militära våldet ska vara begränsat till vad som är nödvändigt och ska stå i proportion till angreppets omfattning. 

 

Allt våld som utövas i självförsvar måste ske inom ramen för folkrätten, och inom ramen för Internationell humanitär rätt, alltså krigets lagar, som är del av folkrätten. Enligt krigets lagar skyddas civila i väpnade konflikter av tre grundläggande principer: proportionalitet, distinktion och försiktighet. 

 

Distinktionsprincipen innebär att parterna i väpnad konflikt har en skyldighet att skilja på civila personer samt platser och militära mål. Proportionalitetsprincipen kräver en avvägning mellan militära fördelar och förutsebara civila skador och förluster. Detta innebär att en bedömning av riskerna för civila skador och dödsoffer måste genomföras, samt att alla försiktighetsåtgärder måste vidtas för att undvika och minimera civil skada. 

 

Internationell humanitär rätt föbjuder attacker som med hög sannolikhet riskerar att skada civila liv eller föremål i en omåttlig grad i förhållande till direkta militära fördelar (API, art. 51) (5)(b) och 57(2)(a)(iii). Detta förbud är en del av sedvanlig  internationell humanitär rätt (CIHL, regel 14) och är därmed bindande för alla stater och parter i väpnade konflikter, oavsett om parterna ratificerat konventionerna eller inte.

 

Att civila mål eller människor skadas under en attack är enligt humanitär rätt inte en oundviklig sidoeffekt av krigföring, tvärtom, måste parter i en väpnad konflikt vidta alla rimliga åtgärder för att inte skada civila mål eller civilbefolkning av misstag. Potentiella civila offer måste ställas i proportion till militära fördelar. Internationell humanitär rätt betonar vidare att förväntade militära fördelar måste vara konkreta och omedelbara. Alltså relativt korta och inte långsiktiga. Att ‘vinna’ kriget är inte relevant för att säkerställa proportionalitet med anledning av att det alltid skulle motsvara större civil skada och därmed upphäva proportionaliteten.

 

Kravet om proportionalitet är särskilt betydande i tätbefolkade områden eftersom distinktionen mellan militära och civila mål är komplex och risken för civila skador stor. Proportionalitetskravet uppfylls inte genom varningar till civila att lämna militära operativa områden. Detta som kallas för “effektiv förvarning” är en separat och ytterligare försiktighetsåtgärd i de fall då en attack riskerar att påverka civilbefolkning (API, art. 57(2)(c) och CIHL, regel 20) och kan därmed inte ersätta de proportionalitets- och försiktighetskrav som ställs av internationell humanitär rätt.

 

Israel hävdar att krigföringen mot Gaza, som svar på Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, är självförsvar och att det övergripande strategiska målet motiverar den påstådda proportionaliteten av massiva civila skador, dödsfall och förstörelse. Denna motivering är en felaktig tolkning av respekten för internationell humanitär rätt och proportionalitetsprincipen. Trots att Israel kan ha rätt till självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51, finns det tydliga exempel och bevis för att Israels attacker och våld inte begåtts i enlighet med kraven på hur sådana militära operationer får genomföras enligt internationell humanitär rätt. Dessutom är stater enligt FN-stadgan skyldiga att försöka lösa konflikter fredligt i största möjliga mån, och det är heller inte ett krav att använda våld som självförsvar i de fall en stat utsätts för en väpnad attack. 

 

Israels våld och krigföring mot Gaza är alltså ett medvetet val av den israeliska regeringen, och inte ett nödvändigt ont eller något som bara sker. Hur Israel väljer att svara på väpnade angrepp och utöva rätten till självförsvar är upp till Israel, men rätten till självförsvar står inte över folkrätten. Israel har inte rätt till självförsvar som bryter mot krigets lagar. Israels våld mot Gaza har visat en total likgiltighet inför krigets lagar, det är inte ett självförsvar Israel har rätt till.