Den väpnade konflikten i Palestina och Israel är en av världens längsta konflikter och har pågått i minst hundra år. I grunden är det en konflikt som handlat om rätten till territorium, men som med tiden har mynnat ut i och utvecklats till en rad andra tvistefrågor. Det är också en konflikt som präglas av  hög asymmetri genom den israeliska ockupationen av palestinska områden som pågått sedan 1967. 

Tvåstatslösningen grundar sig i den fredsprocess som pågick på 90-talet, och som mynnade ut i de så kallade Osloavtalen med en principdeklaration där parterna kom överens om att en framtida tvåstatslösning är slutmålet. En framtida palestinsk stat skulle utgöras av Gaza och Västbanken. Flyktingfrågan var en av de frågor som skulle diskuteras längre fram, vid sidan av frågor som de israeliska bosättningarna och delningen av Jerusalem.

Bakgrunden till de förhandlingar och den fredsprocess som pågick på 1990-talet, och som ofta kallas Osloprocessen, var den första Intifadan i slutet av 1980-talet. Intifadan var det första storskaliga palestinska folkupproret med stora demonstrationer. Fredsförhandlingar mellan Israel och den palestinska paraplyorganisationen PLO inleddes i Oslo under första halvan av 1990-talet. Fredsprocessen inkluderade en principdeklaration (Oslo I 1993) som var tänkt att leda till en framtida tvåstatslösning. Palestinierna skulle få successivt ökat självstyre på Västbanken och Gazaremsan. Gaza och staden Jeriko på Västbanken utgjorde de två första områdena där den nyetablerade palestinska myndigheten fick begränsat självstyre med uppdraget att ansvara för säkerhetsrelaterade frågor och civila frågor inom de palestinska områdena. Nästa steg i processen (Oslo II 1995) resulterade i att Västbanken delades in i A-, B- och C- områden. A-områden markerar palestinska områden där den palestinska myndigheten har ensam kontroll.  B-områden är i sin tur områden under delad kontroll, där Israel fortsatt har kontroll över säkerhetsrelaterade frågor. C-områden är istället helt kontrollerade av Israel, och i C-områden finns israeliska bosättningar. Omkring 60 procent av Västbanken utgörs av C-områden, eller “area C” som det ofta kallas. De israeliska bosättningarna på Västbanken strider mot internationell rätt och växer successivt. Det innebär att palestinier regelbundet fördrivs från sina hem. 

Jerusalem är en av de mest omstridda tvistefrågorna i konflikten och är centrum för viktiga platser inom såväl islam som judendom och kristendom. Sedan 1967 är Jerusalem ockuperat av Israel och delat i en israelisk sida, västra Jerusalem, och en palestinsk, östra Jerusalem. Hur Jerusalem ska delas och vem som ska kontrollera olika områden tillhör en av de frågor som parterna under Osloprocessen kom överens om skulle diskuteras längre fram. De förhandlingar som hölls ledde inte till nya överenskommelser och fredsprocessen var hårt utmanad av andra inrikespolitiska splittringar, framförallt inom Israel där högernationalistiska bosättare starkt motsatte sig fredsprocessen. Både högerextrema bosättare och palestinska väpnade grupper som Hamas genomförde våldsdåd och terrordåd som kom att försvåra fredsprocessen. 

I början av 2000-talet inleddes ett nytt uppror, den andra Intifadan, som var betydligt våldsammare än den första. Upproret besvarades med kraftigt israeliskt våld och resulterade i en mer repressiv ockupationspolitik, bland annat genom att Israel byggde en flera meter hög betongmur runt, och inom, stora delar av Västbanken. Fredsprocessen har med tiden svalnat av och kan ses ha nått ett dödläge, men det refereras ofta till som det närmsta försöket till en lösning. Än idag är tvåstatslösningen utgångspunkten när potentiella lösningar för konflikten diskuteras, och majoriteten av världens länder står bakom den.