AGNES HAR ORDET: DAGS FÖR POLITISKT ANSVAR FÖR SVERIGES 20 ÅR I KRIG

11 september 2001 blev starten på ”kriget mot terrorismen”. Genom att kalla det ett krig signalerade USA att terrorismen skulle bekämpas med militära medel. Många länder sveptes med av den aggressiva retoriken och beslutet om en svensk militär insats i Afghanistan var i hög grad ett sätt att visa USA solidaritet. Nu har såväl USA som Sverige dragit tillbaka trupperna utan att varken ha bekämpat terrorismen eller skapat fred och säkerhet i Afghanistan. Som i alla krig är vapenindustrin den enda egentliga vinnaren.

USA och den militära insatsen i Afghanistan kritiseras med rätta. Förvånansvärt lite kritik har riktats mot Sveriges regering och riksdag, som gång på gång godkänt det svenska deltagandet i kriget. I riksdagsdebatten om Afghanistan den 13 september i år ansåg majoriteten av partierna att den militära insatsen varit lyckad och att framstegen inom biståndet skett tack vare den. Biståndsaktörer som Sida och Svenska Afghanistankommittén har dock återkommande lyft att de militära insatserna tvärtom har försvårat och hindrat biståndsarbete.

En utvärdering av den militära insatsen 2017 visade att det enda mål som uppnåtts var att Sverige varit en god allierad till NATO. Nu ska den utvärderas på nytt. Fler lärdomar måste dras av en insats som inte bara kostat många miljarder kronor, utan även människoliv för afghaner och svenskar och som lämnat Afghanistan i spillror. 

Svenska Freds krävde tidigt en utvärdering för att identifiera vilka prioriteringar mellan och inom de militära och civila insatserna som kunnat göras annorlunda. Den nya utvärderingen måste redovisa de fulla ekonomiska kostnaderna för den militära insatsen och vilka andra ickemilitära insatser som kunnat vara mer effektiva. 

Det har rapporterats om att USA och NATO förlorat mängder av vapen i Afghanistan under de senaste 20 åren. Talibanerna har nu kommit över landets vapenlager. Det väcker frågor om även svenska vapen kommit på avvägar i Afghanistan under insatsens gång. 

Sverige har länge exporterat vapen till Pakistan som gett skydd till talibanerna. Utredningen måste redogöra för möjliga försvunna svenska vapen i Afghanistan samt vilka konsekvenser svensk vapenexport haft för situationen i landet. 

Besluten som ledde  till att Sverige deltog militärt i kriget i Afghanistan måste också redogöras för. Svenska Freds varnade för risken att den fredsbevarande Isaf-styrkan med FN-mandat som Sverige var del av skulle sammanblandas med den krigförande antiterroroperationen. En befogad farhåga då Isaf 2003 ställdes under NATOs ledning. En oberoende utvärdering måste klargöra de politiska besluten bakom den svenska militära insatsen, i vilken omfattning den bidragit till offensiva strider och hur det kommunicerats till allmänheten. 

40 år med en internationell fredsdag och 20 års krig mot terrorismen påminner om att krig alltid är ett misslyckande. Ett misslyckande att inte hantera konflikter med andra medel än våld. Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri. Lärdomarna måste leda till ett nytt grepp om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik och till att den förlegade uppfattningen att militära medel är främsta lösningen skrotas. I framtida konflikter vill vi se ett Sverige rustat med de skarpaste diplomaterna och en tydlig svensk internationell fredspolitik med möjlighet att göra verklig skillnad internationellt. 

Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

Detta är en debattartikel från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som publicerades på Aftonbladet Debatt 21/9.