KERSTIN HAR ORDET: Folk och försvar dag 1
Men samtidigt växer också min övertygelse om att de perspektiv jag och Svenska Freds står för är viktigare än på länge.
”Era perspektiv är viktiga” säger partiledare Magdalena Andersson till mig på fikat här på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. ”Kanske tycker du att jag är en krigshetsare” skojar hon sedan.
Hennes kommentarer får mig att tänka hur militarismen vunnit mark det senaste året och format tankar, ideer, attityder och politik. När militarismen ökar lyfts inte perspektiv och röster som föreslår konfliktförebyggande åtgärder, fredlig konflikthantering och nedrustning som viktiga av särskilt många utan hånas i allt större utsträckning. Att förespråka ökad vapenproduktion och militär upprustning för miljarder ses inte som krigshetsande utan som normen och ifrågasätts av få.
Magdalena Andersson har efter statsminister Ulf Kristersson hållit ett linjetal där hon återkommande med emfas upprepat ”Ryssland får inte vinna kriget”. Det är ett budskap som är lätt att sympatisera med men som undviker frågan om vilka risker som finns för en eskalering till ett storkrig och att kärnvapen tillslut sätts in. Jag är glad att Folke Bernadotteakademins generaldirektör Per Olsson Fridh då lyfte perspektivet hur freden ska kunna vinnas. För hållbar fred är så mycket mer än avsaknad av väpnat våld och kommer aldrig att kunna åstadkommas enbart med militära medel. Per Olsson Fridh tog i sitt anförande upp Bernadottes motto ”Istället för vapen”- En frisk bris av rim och reson efter att ha hört Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg parafrasera Gandhis, ”Fred är vägen till fred” med ”Vapen är vägen till fred”… Efteråt samtalade jag med Per Olsson Fridh om de projekt i Ukraina som Svenska Freds och FBA tidigare genomfört med det ukrainska civilsamhället och vikten av inkluderande fredsprocesser och avväpning, demobilisering och återanpassning av de som deltagit i strider.
Första dagen här i Sälen hade glädjande nog i alla fall ett något bredare säkerhetspolitiskt fokus än jag föreställt mig. Röda korset lyfte vikten av humanitära insatser och Lantbrukarnas riksförbund matkriser och energibrist som säkerhetshot. Men utspelen om Nato och försvaret är ändå det som haglar tätast dessa dagar och som får det mediala utrymmet. Lite som en lavin över fjället drar de fram och överröstar och begraver det mesta i sin väg.
Efter välkomstmiddagen igår kväll talade jag med kronprinsessan Victoria som undrade om jag skulle delta som del av programmet. Jag önskar att jag kunnat svara ja på den frågan. Att jag kunnat berätta för henne att jag på scenen skulle framföra hur Svenska Freds arbetar för ett brett perspektiv på säkerhet med mänsklig säkerhet som utgångspunkt för hållbar fred. Hur Svenska Freds i åratal arbetade för att stärka det ryska och ukrainska civilsamhället och öka stödet till demokrati- och människorrättsorganisationer. Hur vi uppmanat svenska regeringar att i arbetet för mänskliga rättigheter och engagemanget för folkrätten verka för att ställa Putin inför rätta för tidigare krigsbrott. Vi har krävt att Sverige tydligt protesterar mot det det ryska styrets agerande i och utanför Ryssland. Mot övergreppen mot journalister, människorättsaktivister och demokratirörelsen.
Samtidigt är jag rätt mörbultad bara av att vara här. Mörbultad av det ensidiga och okritiska militära tänkandet och övertron på vad militära medel kan åstadkomma. Jag känner sorg och bedrövelse över det mänskliga lidandet i Ukraina som bara växer för varje dag som kriget pågår. Över tillståndet i världen och hur Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina får världen att rusta till tänderna, vapenindustrin att gå på högvarv och kärnvapenhotet att växa. Men samtidigt växer också min övertygelse om att de perspektiv jag och Svenska Freds står för är viktigare än på länge. I ett sammanhang och slutet rum som rikskonferensen blir det extra tydligt.
