Jag var fyra år och elva månader gammal när vi fick influensa hela familjen, i Beira Moçambique, där vi bodde då. Ett land hårt drabbat av krig, med bristande sjukvård, raserad infrastruktur och stor fattigdom.
Pappa var en av få läkare på stadens sjukhus. Han var också rätt snabb att ställa rätt diagnos på oss: Bornholmssjukan, ett influensalikt virus. ”Behandling: symtomatisk”, står i mammas allra sista dagboksanteckning. Så vi höll oss hemma och vilade. Tre av oss tillfrisknade, men pappa blev sämre och mamma tog honom slutligen till sjukhuset ett par hundra meter bort. Eftersom ingen läkare fanns där gav hon sig iväg för att söka upp en. Men när de kom tillbaka igen var pappa redan död.
Han var 33 år gammal och 36 år har gått nu i mars. Jag tänker på min farmor som aldrig kunde släppa att om vi bara haft tillgång till bra vård, om resurser funnits på sjukhuset, så hade inte pappa dött. Det gör sig påmint nu förstås, även om jag trängt bort de tankarna, det gör för ont att tänka så och kastar en orättvis skugga över ett land jag älskar högt. Men det stämmer ju. Och den frustration som mina föräldrar dagligen kände i sitt arbete på sjukhuset, av att resurser saknades för att hjälpa de sjukaste patienterna, drabbade slutligen oss personligen.
Och nu prövas vi i Sverige, hela världen prövas. Redan hårt drabbade får ytterligare en helvetisk dimension lagd till en sönderslagen vardag. Nu i mars har fem år gått sedan kriget i Jemen bröt ut, världens värsta humanitära katastrof där sjukvården sedan länge kollapsat. Om corona sprids där finns ingen motståndskraft, ingen intensivvård. Nu i mars har även ett år gått sedan cyklonen Idai slog till mot Moçambique och min barndoms Beira, då invånarna såg sin stad utplånas och stora delar av sjukhuset rasade samman. I år har kraftigt regn förstört återuppbyggnaden, extremvädret med lång torka varvat med intensivt regn är en av klimatförändringarnas många konsekvenser. Nu riskerar Beiras invånare även att drabbas av corona och alldeles för få kommer få den vård de behöver.
I vår ännu självvalda isolering i Sverige får vi nu inblick av vad en verklig kris innebär. Många av oss har trygga hem att hålla oss undan i, andra mister sina jobb och sin försörjning. Anställda i vården arbetar dygnet runt för att parera pandemin och rädda så många liv som möjligt. Och jag hoppas att alla som behöver hjälp ska få det, att vården ska hålla, funka och räcka till. Att ingens pappa, mamma, vän, partner, barn eller syskon ska dö när det kunnat undvikas. Jag hoppas att vår förståelse för världen, för människor på flykt, för människor där krig är vardag, blir starkare av det här. För sällan har det blivit tydligare att de säkerhetshot vi står inför är globala och varken kan stoppas eller förebyggas av stängda gränser och militarisering.
Jag hoppas att fler ska ifrågasätta de miljarder som pumpas in i det militära, i Sverige görs den största satsningen sedan andra världskriget. Detta trots att helt andra hot och risker är mer akuta och sannolika. Vad kan fungera som väckarklocka om inte denna pandemi gör det? Vi får det vi investerar i och det är dags att prioritera annorlunda. Det är dags att bygga motståndskraft för de hot och utmaningar som ingen militär upprustning i världen kan stoppa. Det är dags att ta vårdens rop efter mer pengar på samma allvar som försvarsmaktens. För idag tänker jag farmors tanke fullt ut, att i en rättvis värld där alla människor haft tillgång till vård hade min pappa sannolikt fått fylla 70 i år.
