KRÖNIKA: Vi är snart varken alliansfria eller allianslösa – vi är helt och fullt allianslåsta
Ungern har som sista Natoland röstat ja till det svenska Natomedlemskapet. Den militära alliansfriheten går i graven. För att övertyga oss svenskar om att det inte är är en frihet har Natoivrarna med statsminister Ulf Kristersson i spetsen gjort en “rebranding”, en omprofilering av den militära alliansfriheten.
KRÖNIKA AV SVENSKA FREDS ORDFÖRANDE KERSTIN BERGEÅ I DALA-DEMOKRATEN 6/3
Sveriges långa historia av utrikes- och säkerhetspolitisk frihet har nu marknadsförts som att vi i själva verket stått “allianslösa”. Allianslösa som i chanslösa? Ord är makt. Och de som sitter på den högsta makten tar sig privilegiet att definiera och sätta ord på samhällets och världens problem, och hur de ska lösas.
Nu är vi snart varken alliansfria eller allianslösa utan helt och fullt allianslåsta. Låsta till en kärnvapendoktrin där Sverige liksom andra Natoländer förväntas delta i planering och övning för när och hur, massförstörelsevapen kan användas. Det skulle krävas mycket av Sverige för att stå emot dessa förväntningar och avstå att delta i Natos Nuclear Planning Group, det forum där kärnvapenförmågan planeras.
Genom Natomedlemskapet låser vi oss i en allians som kommer med stora kostnader och konsekvenser. Inte minst ekonomiska. Vi låser oss till åtaganden om att spendera miljarder av våra gemensamma skattepengar på det militära försvaret, till att bidra till Natos budget med 600–700 miljoner kronor årligen och utöver det vid ett 2%-mål som blir ytterst svårt att slå oss fria från. Vad pengarna kommer användas till och hur vår regering kommer att agera inom alliansen kan dessutom bli svårt att granska. Vi låser oss till en militär allians med stora brister i insyn och transparens.
Snart, mycket snart, är vi också låsta till Artikel 5, Natos heliga en för alla, alla för en-regel, som sålts in som den ultimata försvarsgarantin. Mindre har det pratats om förväntningarna på Sverige om ett annat land vill aktivera artikeln. Kanske är det också värt att påminna om att den enda gång artikel 5 faktiskt har aktiverats var efter 11 september 2001, då samtliga länder i Nato åtog sig att skydda amerikanskt luftrum i USAs krig mot terrorism. Ett “krig” som slutade med en 20 år lång militär insats i Afghanistan som slutade i förödelse och som av många i slutändan kallades ett misslyckande och ett haveri.
Vi har sett statsministern skaka hand med Erdoğan och Orbán. Orbán, som så sent som i oktober 2023 skakade Putins hand, ökade den ungerska importen av rysk gas och därmed bidrog till Putins krigskassa. Sverige, låsta till auktoritära ledare med en helt annan relation till Ryssland och syn på Putin. Trots det säljs Natomedlemskapet fortfarande gång på gång in som att Sverige nu “kommit hem”, att vi står på “rätt sida” och allierar oss med länder som står upp för “samma värderingar” som vi. Som sagt: ord är makt. Och inte ett ord yppas numera om dessa auktoritära ledares brott mot folkrätten, förtryckande lagar och relationer till Putin. Inte heller nämns många ord om risken för att Donald Trump kan ta tillbaka makten i USA.
Och nu ligger snart även ett bilateralt militärt samarbetsavtal med USA på riksdagens bord. Avtalet behöver godkännas med två tredjedelars riksdagsmajoritet. V ska rösta emot och MP har inte bestämt sig. SD, Socialdemokraterna och de borgerliga partierna väntas rösta ja.
Det så kallade DCA-avtalet är ett avtal som Natomedlemmar kan knyta med USA, om de vill. Även om avtalet är bilateralt mellan USA och Sverige så öppnar det upp för närmare militära samarbeten också inom ramen för Nato. Avtalet undertecknades av försvarsministern i december 2023, helt utan debatt och folklig förankring. Det låser fast Sverige vid att ge amerikansk militär stora befogenheter och rättigheter på svenskt territorium och tillgång till Sveriges samtliga flygflottiljer och alla större arméförläggningar, totalt 17 svenska baser (jämför med Norge som ger tillgång till fyra). Till skillnad från Norge, Danmark och Finland innehåller inte Sveriges avtal med USA någon reservation mot kärnvapen. Men enligt regeringen behövs inga inskrivna förbehåll, varken i DCA-avtalet eller vid ett Natomedlemskap, eller någon lag mot kärnvapen på svenskt territorium. Gång på gång har vi hört statsministern, utrikesministern och försvarsministern upprepa att Sveriges hållning är tydlig.”Den svenska positionen är mycket välkänd utav USA och vi har förmedlat den också”, intygar försvarsministern. Utan inskrivna förbehåll eller en lag känns dessa ord inte speciellt betryggande. Vi har sett positioner svänga förr.
Det är inte utan att det känns som att vår “allianslöshet” steg för steg övergått i maktlöshet. Men det behöver inte vara så. Regeringen har intygat att det går att arbeta för kärnvapennedrustning, att det går att bedriva en självständig utrikespolitik och stå upp för grundvärden som demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter även som Natomedlem. Ja,det går. Men kommer regeringen att göra det? Det återstår att se. Hittills har vi snarare sett det motsatta. Ett Sverige som lagt sig platt.
Nu vill vi se svenska makthavare som står upp för alla folks fred och frihet. För Sveriges frihet att ta tydlig och orubblig ställning för folkrätten oavsett var och av vem den kränks. För Sveriges frihet att stortsatsa på att återupprätta och stärka tilltron till diplomatin och andra verktyg för fredlig konflikthantering som de flesta av oss är överens om behövs, oavsett inställning till vapen och det militära. Militära allianser, eftergifter till auktoritära ledare, kärnvapen och en skenande militär upprustning globalt och i Sverige, är inte det som långsiktigt ger hållbar fred och mänsklig säkerhet. Den blinda övertron på vad militära medel ska kunna åstadkomma måste utmanas och ifrågasättas. Helst innan regeringen börjar rebranda oss kärnvapenfria länder som “kärnvapenlösa”.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
