KRÖNIKA: Det här får vi betala för militär övertro
Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå reflekterar i en krönika om de krafter som byggde upp Sveriges demokrati och vad de resurser som nu läggs på militär upprustning tas ifrån.
KRÖNIKA AV SVENSKA FREDS ORDFÖRANDE KERSTIN BERGEÅ I DALA-DEMOKRATEN 2/5
Min pappa blev rörd till tårar när han nåddes av att hans farfar Leanders grav ska bevaras för all framtid av Stora Skedvi församling. Det var ett kvitto på att släktens patriark inte bara varit viktig för familjen utan för hela bygden.
Leander var del av bygdens baptiströrelse, var ”blåbandare”, det vill säga aktiv i nykterhetsrörelsen. Och hör och häpna, han startade Södra Dalarnas Freds- och Skiljedomsförening. Att protestera mot militär upprustning var en viktig gnista till varför Svenska Freds bildades. Just konflikten att militära satsningar tränger ut satsningar på andra viktiga politikområden engagerade många. Den är sannerligen högaktuell även nu, 140 år senare.
Vem var han då, tiobarnsfadern Leander Ericson från Arkhyttan som var verksam kring förra sekelskiftet? Jo, en engagerad entreprenör. Han byggde ett kraftverk som elektrifierade lilla Arkhyttan (innan Falun, enligt sägen). Arkhyttans El & Kraftbolag AB med kvarn, såg och hyvleri. Han var ledamot i olika nämnder och han startade Bergå Ullspinneri & Färgeri som senare kom att utvecklas till en viktig del i Hemslöjdens verksamhet. Han var en bygdens man och en viktig del av föreningslivet och de många folkrörelserna, de som var med och byggde det nya Sverige bortom försupning och hungersnöd. Det Sverige som organiserade sig genom otaliga möten, som ville lämna stormaktsambitioner och krig bakom sig och lägga resurserna på att bygga ett bättre samhälle för kommande generationer.
Det här är viktig samtidshistoria. Det är lätt att glömma berättelsen om det finmaskiga nätverket av engagerade människor som drivit idéer som vi idag tar för givna. Rösträtt för alla är ett exempel. Vi reflekterar sällan över dem som gick före och tillsammans tryckte på för rättigheter, de som byggde vår demokrati från grunden. Leander var en av dem.
I ett större perspektiv har freds-, nykterhets-, frikyrko, arbetar-, medborgar- kvinnorörelsernas och HBTQI-rörelsens engagemang varit enormt viktiga för framväxten av de rättssamhällen där mänskliga rättigheter är en stark norm. Nu ska våra grundvärderingar försvaras ”med vapen i hand” enligt vår statsminister. Vi hörde i fredags av försvarsberedningen om massiva investeringar i ytfartyg, ubåtar, luftvärn och artilleri. Ett infanteriregemente ska skapas i Norrland, tusentals fler unga ska förmås göra värnplikt och stå till militärens tjänst i större delen av deras liv.
Försvarsutgifterna ska upp i 2,6 procent av BNP enligt Natos sätt att räkna. Kanske låter det inte som så mycket, men siffran är bedräglig, det handlar om cirka tio procent av vår statsbudget. Och då har försvarsbudgeten redan fördubblats på fyra år. På samma tid har biståndet som har potential att förebygga krig och väpnade konflikter fått stå tillbaka. Specifikt har det bistånd som är inriktat på att bygga hållbar fred halverats. Stödet till FN:s fredsbyggande fond har minskat till en tredjedel. Och det lilla men viktiga stödet till de svenska fredsorganisationerna via Folke Bernadotteakademin har strypts helt. Det är djupt oroväckande att regeringen i sina ekonomiska prioriteringar inte ser civilsamhällets roll som viktig.
Man talar om att demokratin behöver försvaras med vapen, men inser inte att den behöver ”vattnas”. Hans Wallmark (M), beredningens ordförande, sa vid fredagens pressträff att ”ett väpnat angrepp på Sverige eller våra allierade kan inte uteslutas”. I korthet är det detta – och kraven från Nato – som motiverar vår enorma militära upprustning.
Socialdemokraterna vill finansiera detta med en värnskatt, men Kristersson tänker annorlunda. Jag frågade honom själv på Folk och försvar, han tycker helt enkelt att miljarderna till försvaret ska tas från andra politikområdens budgetposter. Det ska ske i en tid när det utan tvekan finns andra, kanske mer akuta, hot än de som bekymrar Wallmark. FN:s generalsekreterares ord ”Inför allvarliga, närmast existentiella hot från skenande klimatkaos, och den snabba utvecklingen inom artificiell intelligens utan skyddsräcken, verkar vi maktlösa” håller jag med.
Den svenske läkaren och professorn i internationell hälsa Hans Rosling varnade ofta för ett annat hot, pandemier. Det kan inte uteslutas att en sådan inträffar snart igen. Den kämpande vårdpersonalen fick efter covidpandemin applåder och i bästa fall en helg på spa. Där blev inget välbehövligt miljardregn till upprustning, eller ens underhåll eller modernisering. De brister i äldreomsorgen som exponerades så tydligt kvarstår.
Jag tänker på min farfars far igen och på skrönan om att uppgång och fall sker på cirka tre generationer som vardera förvärvar, ärver och fördärvar. Jag vill inte tro att det är så, mycket har också blivit bättre. Men den nuvarande handlingsförlamningen gällande klimatnödläget, det ensidiga och okritiska militära tänkandet och övertron på vad militära medel kan åstadkomma fördärvar och har lagt sig som en blöt, tung filt över oss.
Skulle Leander ge mig ett råd hoppas jag han skulle skaka på huvudet och säga något i stil med vad Göteborgskvinnorna som kämpade för rösträtt sa; “Att ge upp har inte övervägts”.
Eller som graffitikonstnären Banksys liknande budskap; Om du blir trött, lär dig att vila – inte att ge upp!
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
