KRÖNIKA: Grov smutskastning i riksdagsdebatten om USA-avtalet
Av erfarenhet vet vi att många olika verktyg och insatser krävs för att skapa hållbar fred. Men Sverige har precis, som säkerhetspolitisk strategi, valt att lägga alla ägg i samma korg. En grönkamouflerad sådan.
KRÖNIKA AV SVENSKA FREDS ORDFÖRANDE KERSTIN BERGEÅ I DALA-DEMOKRATEN 26/6
Av erfarenhet vet vi att många olika verktyg och insatser krävs för att skapa hållbar fred.
Men Sverige har precis, som säkerhetspolitisk strategi, valt att lägga alla ägg i samma korg.
En grönkamouflerad sådan.
Detta är något nytt. Att Putins Ryssland startar ett fullskaligt aggressionskrig, och det faktum att världen är övermilitariserad, är två av rötterna till den helomvändning som svensk säkerhetspolitik genomgått på bara två år.
Nato-medlemskap, en enorm militär upprustning och nu också ett långtgående militärt samarbetsavtal med USA. Tre stora ägg i samma militära korg.
Den andra korgen, den som borde innehålla fredliga verktyg med avspänning som mål, gapar tom.
Carl Hamilton skrev i DN; ”Motsägelsen mellan avspänning och upprustning är uppenbar och måste hanteras. Båda målsättningarna är legitima, särskilt ställda inför hotet om rysk aggression, men de måste balanseras”.
Just nu är det ingen balans som gäller – bara mer vapen.
Enligt FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-Moon är världen redan överbeväpnad och freden underfinansierad, “the world is overarmed and peace is underfunded”.
Världen är till och med överbeväpnad med massförstörelsevapen.
Putins hot om att använda kärnvapen är en tragedi som har fått Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att proklamera att fler av Natos kärnvapen ska gå från att vara i förvar till att vara standby. Detta på grund av det ökade hotet från Kina och Ryssland. Järnridån står där igen som ett eko från kalla krigets dagar.
I detta spända läge har Sverige i stället för att verka tydligt för nedrustning och avspänning accepterat kärnvapen. Stödet till fredsorganisationerna har också dragits in.
Samma dag som DCA-avtalet klubbades, den 18 juni, lade Försvarsmakten upp en video i sociala medier. Till effektfull musik visar den handslaget mellan Sverige och USA.
En tydlig röd gräns mot Ryssland dras upp. Dramatisk grafik.
Jag känner dock ingen glädje eller lättnad över att amerikaner ska komma hit. Snarare oro att militära satsningar skadar vår miljö och tränger ut andra prioriteringar.
Oro att beslut tas för fort. Rädsla över upprustningsspiraler och att övertro på avskräckning gör att Sverige kan dras in i krig. Sorg över att Europa är delat.
Riksdagsdebatten om DCA-avtalet var ingen vanlig debatt. Det var en debatt inför en omröstning om ett historiskt långtgående militärt avtal med USA. Ett avtal som engagerat tusentals oroliga medborgare.
Över 30 000 personer har skrivit under för att kräva en folkomröstning i frågan. SVT:s Agenda lyfte, liksom Svenska Freds, att det långtgående avtalet inte stänger dörren för kärnvapen i Sverige.
Detta eftersom det inte innehåller några skrivningar eller referenser till förbehåll. Något våra nordiska grannländer har.
I debatten kunde till exempel Aron Emilsson (SD) eller Kerstin Lundgren (C) ha bemött kritiken och oron.
I stället valde de misstänkliggörande.
”Jag tycker att det är viktigt att vi undviker desinformation och sprider bilder som till exempel handlar om att vi får kärnvapen på svensk mark. Detta tycker jag är en del av en desinformationskampanj, och vi kan se hur den fortplantar sig i sociala medier. Vi har alla skäl att hålla tillbaka och markera mot den typen av försök att omtolka avtalet som görs på ett sätt som absolut gillas av Kreml men som inte befrämjar en god debatt i Sverige.” sa Lundgren.
Att misstänkliggöra oliktänkande med att gå Rysslands ärenden är grovt. Och det bidrar inte till den goda debatt som efterlyses.
Tycker vi alltså inte exakt lika, så går vi Rysslands ärenden? Jag har hört liknande smutskastning förut på X, men jag har högre förväntningar på en riksdagsdebatt.
Stefan Olsson (M) berättade i samma debatt att han varje dag när han öppnar sin mejl möts av 4-5 meddelanden som uppmanar honom att rösta nej till DCA. Han sa också;
”Som jag har påpekat finns det dock ett brett folkligt stöd för ett nära samarbete mellan Sverige och USA. Relationerna mellan våra länder är sedan länge de allra bästa, och jag vet att många svenskar ser fram emot att få möta amerikanska uniformer på stan.”
Vad grundar Olsson detta på? Borde han inte gjort en annan analys efter de många oroliga mejl från medborgare som han fått?
Riksdagsdebatten höll på i över sex timmar, och var inte klar förrän närmare 22 på kvällen. De frågor som debatterades mest var kärnvapen och sexualbrott. Men trots många replikskiften fick vi inga tydliga eller betryggande svar.
Vissa beskrev det som att de partier som ville rösta nej till avtalet ”filibustrade”, alltså avsiktligt sinkade debatten.
Från mitt perspektiv var det att göra det bästa av situationen inom de parlamentariska ramarna – nu när medborgarna inte fick tycka till.
Men det var en klen tröst för oss många som ser DCA-avtalet som ett ödesdigert beslut som riskerar Sveriges och vår säkerhet.
Vi som inte vill militarisera världen och lägga alla Sveriges ägg i en grönkamouflerad korg.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
