KRÖNIKA: Hur blev det kontroversiellt att prata fred i en tv-studio?
Vi måste prata om priset för upprustningen.
Krönika av Svenska Freds ordförande i Dala-Demokraten 3 april 2025.
I förra veckan blev jag intervjuad i SVT:s 30 minuter.
Dagen efter möttes jag av tårta från mina kollegor, blombud från människor jag aldrig träffat och massor av mejl, meddelanden och kommentarer från människor som längtat efter att få höra om hur krig kan förebyggas och konflikter lösas utan våld.
Hånfulla kommentarer som också trillat in, bleknade i jämförelse.
Att låta en röst som förespråkar fred genom nedrustning, konfliktförebyggande och fredlig konflikthantering få en halvtimme i TV-rutan i denna hårt militariserade samhällsdebatt hör inte till det vanliga, och är uppenbarligen mer än vissa kan stå ut med.
Betydligt oftare får män i uniform prata krig och militär strategi på bästa sändningstid. Allt för ofta utan följdfrågor om det är realistiskt att bygga fred med massförstörelsevapen, avskräckning och hot om våld eller om militära metoder verkligen fungerar.
Klippet ”Varför bjuda in Svenska Freds till programmet?”, som SVT publicerade i samband med sändningen, är ett tecken på vilka normer som råder.
Så vitt jag vet har inte valet av någon annan gäst som youtubern Henrik Jönsson eller författaren Björn Ranelid förklarats på samma sätt.
Det borde inte vara kontroversiellt att bjuda in Sveriges största fredsorganisation för samtal om hur vi kan bygga fred. Det är journalistikens självklara uppgift i en levande demokrati att lyfta in kritiska perspektiv när 300 miljarder kronor nu ska lånas till militär upprustning.
För säg mig vilket annat politikområde som skulle få extra resurser motsvarande nästan två års grundskola för alla barn i Sverige – utan debatt?
Utan att någon ens får reflektera över eventuella konsekvenser eller om det går att investera våra gemensamma resurser på andra sätt för att uppnå samma mål?
Svenska Freds huvudbudskap är att den militära upprustningen kommer med kostnader; ekonomiska, miljö- och klimatmässiga och demokratiska. Det är det dags att vi talar om.
Förhållandet mellan militära utgifter och krig är etablerat, FN-stadgan uppmanar medlemsländer att lägga så lite resurser som möjligt på upprustning för att gynna fred och säkerhet.
Svenska Freds roll är att sprida kunskap som denna, och öka människors medvetenhet om att mycket mer kan och måste göras för att förebygga och förhindra det misslyckande och den katastrof som krig innebär.
Centralt för oss är att mer resurser måste gå till att angripa grundorsakerna till att konflikter blir väpnade såsom politiska, sociala eller ekonomiska orättvisor, utsatthet och förtryck.
Anders Holmberg frågade mig i programmet om vad som kan göras när det är för sent att förebygga och en militär invasion står för dörren.
Jag gav exempel på ukrainskt ickevåldsmotstånd för att visa att det även i de svåraste sammanhang finns utrymme för civilt motstånd. Jag ville öka medvetenheten om att det finns ickevåldsmetoder och verktyg för fredlig konflikthantering, och forskning som visar att det har betydelse i alla stadier av en konfliktcykel.
Mina exempel hånas av vissa och klippta ur sitt sammanhang kan de tolkas som att ickevåld självständigt kan stå emot ett väpnat angrepp av en kärnvapenstat.
Så är det förstås inte.
Men vi vet att våld och vapen aldrig kan lösa konflikter – det kräver metoder för fredlig konflikthantering som diplomati, medling, sanktioner och rättsliga processer för upprättelse, rättvisa och försoning.
Vi vet också att även när konflikter blivit väpnade krävs motstånd i många former.
2022 skrev forskarna Sebastian van Baalen och Isak Svensson om ickevåldsmotstånd som utmanar Putin, och om hur det i tider av militär upprustning är viktigt att komma ihåg att civilt ickevåldsmotstånd är ett maktmedel.
De beskriver hur ukrainska civila framgångsrikt format mänskliga kedjor för att stoppa ryska stridsfordon, hur de ändrat ukrainska vägskyltar i syfte att förvirra ockupanterna, hur ukrainare konfronterat ryska soldater med protester och andra uttryck för folkligt civilt motstånd.
Ickevåldsaktioner med stort symbolvärde och som kan bidra till att skapa förutsättningar för förhandlingar.
Men tillbaka till kostnaderna för en historisk militär upprustning.
För faktum är att den riskerar att spä på snarare än att skydda oss mot några högst sannolika och påtagliga hot mot vår säkerhet.
Klimatförändringarna är ett sådant hot. Vapenindustrin och försvarsmakten är verksamheter med stor påverkan på miljö och klimat.
Exakt hur stor är det ingen som vet. Försvarsmakten har omfattande undantag från rapportering.
Och ingen ställer ens frågan om vilka miljö- och klimatkonsekvenser upprustningen kommer att innebära. Framtida generationer kommer inte bara att bära den ekonomiska skulden utan även den ekologiska.
Den demokratiska tillbakagången i världen och urholkningen av folkrätten är andra hot mot säkerheten, såväl för oss här i Sverige som mot människor i andra delar av världen.
Militär upprustning kommer med en ökad vapenhandel. Det är hög tid att fråga oss vad det gör med vår säkerhet när svenska företag med politikens godkännande beväpnar och bidrar till att upprätthålla auktoritära regimer?
Diktaturen Förenade arabemiraten var förra året det allra största mottagarlandet av svensk krigsmateriel.
I 30 minuter presenterade jag nyheten att hela 37 procent av svensk vapenexport förra året gick till odemokratiska stater, samtidigt som den militära upprustningen förklaras med att vi ska skydda vår demokrati och frihet.
Jag lyfte även att Sverige köpt krigsmateriel av Israel, som utreds för folkmord. Vad gör det med vår och andras säkerhet när respekten och tilltron till folkrätten, krigets lagar som ska skydda oss alla nedmonteras framför våra ögon?
Hur bidrar Sverige till fred och säkerhet när utrikesministern, en av vårt lands högsta politiska företrädare, skakar hand med sin israeliska motsvarighet utan att regeringen tydligt fördömer landets uppenbara brott mot krigets lagar?
De 300 extra miljarderna är mycket pengar, men kostnaderna för den politik som nu förs är betydligt mer omfattande än så.
Jag må ha sett ensam ut där i studion, men ensam är jag sannerligen inte.
I riksdagen saknas röster för ett aktivt fredsarbete, men bland människor i Sverige växer engagemanget.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
