KRÖNIKA: Kanske fastnar Natos ettårstårta i halsen på Ulf Kristersson
Om jag var olyckskorp, så var de strutsar med huvudet i sanden.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 7 mars 2025.
Ofta kan jag känna mig som en riktig olyckskorp, som sitter i en hög tall och varnar för olyckor som komma skall. Det är tyvärr inte svårt att vara pessimist i dagens läge och känna oro över världen.
Oron för omvärldsläget är nämligen rekordstort, enligt en kommande attitydundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. 44 procent av svenskarna var mycket oroliga för militära konflikter, 35 procent kände stor oro för risken för ett nytt världskrig.
Undersökningen gjordes i slutet av 2024, innan maktskiftet i USA var fullbordat och före de senaste veckornas enorma turbulens i världspolitiken.
Sedan mätningen har den så kallade transatlantiska länken mellan USA och Europa, “kärnan i Nato”, försvagats påtagligt.
Denna länk är tätt förknippad med artikel 5, Natos heliga “en för alla, alla för en-regel”, som sålts in som den ultimata försvarsgarantin.
Enligt Carl Bildt är dock dagens Nato ”inte mer är ett tomt skal”.
Som ett ankare som river sönder en ledning på Östersjöns botten var skadan redan skedd innan Trump och Vance förnedrade Zelenskyj i Ovala rummet inför världens journalister i fredags.
För Natos överlägset starkaste militärmakt, USA, röstade på årsdagen av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina MOT en FN-resolution att fördöma Rysslands brottsliga aggressionshandlingar.
Sveket mot Ukraina är djupare än Marianergraven.
En kakafoni av oroliga röster i Europa ropar nu efter mer vapen. EU-länderna öppnade igår upp för att lägga gigantiska 8,8 biljoner kronor på upprustning.
På ledarsidan i Smålandsposten kan vi läsa att Sverige borde lämna icke-spridningsavtalet för att öppna upp för möjligheten att skaffa kärnvapen. KD hänger på och skriver Facebookinlägg om att de vill rusta Europa med kärnvapenavskräckning.
Utspel med tongångar som legitimerar kärnvapen är inte bara farliga utan urvattnar tilltron till internationell rätt, såsom icke-spridningsavtalet.
Det trädde i kraft som internationell lag 1970 och är ett av de avtal inom FN som har högst anslutning. 191 stater har anslutit sig – däribland Sverige.
Inom avtalet åtar sig kärnvapenstaterna att nedrusta samt att inte överlåta kärnvapen till andra stater. De får inte heller hjälpa eller uppmuntra kärnvapenfria stater att utveckla kärnvapen.
Kärnvapenfria stater förbinder sig i sin tur att inte ta emot eller skaffa kärnvapen.
Frankrikes roll som kärnvapenstat i Europa diskuteras flitigt.
Frankrike som i nästa presidentval 2027 kan komma att få en högernationalistisk president i egenskap av Marine Le Pen, kraxar olyckskorpen i mig.
Att byta ut en amerikansk högernationalist med en kärnvapenknapp mot en fransk stärker knappast den europeiska säkerheten.
Det är dags för en annan väg. Den finns där. Vägen framåt för alla världens länder heter ömsesidig nedrustning och rustningskontroll.
Makt kan inte bygga på den starkes rätt.
Mitt i allt detta har Sverige nu varit med ett år i kärnvapenalliansen Nato.
Kanske fastnar 1-årstårtan i halsen även för de varmaste Nato-vurmarna? Kanske tänker någon att det kan ha varit en historisk felprioritering trots allt?
När Ungern för exakt ett år krystade fram sitt ja till Sveriges medlemskap kommenterade jag med att varna på bristen av riskanalys.
Jag sa att hotet från Ryssland var det som motiverade den politiska helomvändningen i Sverige att ansöka om medlemskap i Nato:
“Men ledarskapet i Ungern och Turkiet, och i USA om Trump skulle vinna valet, har minst sagt en annan syn på Putins styre än vi i Sverige.”
Den värderingsspricka jag belyste har nu blivit ett helvetesgap. Kristerssons ord om att Sverige vid Natoanslutningen “kommit hem”, att vi står på “rätt sida” och allierar oss med länder som står upp för samma värderingar som vi håller inte heller.
På konferensen Folk och försvar förra året skämtades lite nervöst om att ”Vi måste Trump-säkra” vår handel. Men någon debatt om att ”Trump-säkra” vår säkerhetspolitik hördes inte.
Tvärtom gick regeringen åt totalt motsatt håll, och signerade ett nytt militärt samarbetsavtalet (DCA) med USA. Hans Blix och andra kunniga diplomatiska röster, experter på stormaktsspel föreslog att signeringen borde ha skjutits upp.
Nu är det betydligt fler som håller med om att 17 svenska militärbaser i Trumps händer snarare äventyrar vår säkerhet än stärker den.
Det var rent av vansinnigt oklokt.
Så här i backspegeln, ett år in i Natomedlemskapet, konstaterar jag att om jag varit en varnade olyckskorp så var majoriteten av våra politiker strutsar med huvudet i sanden.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
