KRÖNIKA: Nej, det var inte militären som gav oss pappaledighet och allemansrätt

KRÖNIKA AV SVENSKA FREDS ORDFÖRANDE KERSTIN BERGEÅ I DALA-DEMOKRATEN 21/8

Under lång tid och på många håll i världen har militärtjänst beskrivits som ett sätt att göra män av pojkar. Pojkar blir män, som sedan blir pappor – som skickas till krig. På det sättet har krigen genom århundradena förflyttat papporna från barnen. 

Är det verkligen Försvarsmakten som försvarar pappaledigheten i Sverige? Sedan värnplikten återaktiverades 2017 har Sveriges försvar återigen börjat rustas upp, med mångmiljardsatsningar. Vi har mötts av en rad kampanjer från Försvarsmakten och ett tydligt mål är och har varit att locka fler att göra värnplikt. Eftersom alltför många unga, utifrån Försvarsmaktens och regeringens perspektiv, inte vill. 

Tänk om kommunerna och regionerna hade samma PR-budget av skattepengar för att locka sjuksköterskor eller lärare. Även de har ju enorma utmaningar med bemanning. 

På ett webbinarium som anordnades av Folk och Försvar och Lottakåren i slutet av 2021 diskuterades mönster och värderingar bland unga som kan påverka deras uppfattning och förståelse av totalförsvaret. Debatten byggde på rapporter genomförda av Sveriges bredaste ungdomsstudie Ungdomsbarometern. 

Bland annat konstaterades att mänskliga rättigheter och demokrati var frågor som intresserade unga. Även om intresset för försvar ökat något de senaste åren hamnar och hamnade denna fråga också då långt ner på listan när unga mellan 15-24 år berättar vad de tyckte var viktigast. Ett sätt att öka ungas intresse för värnplikten kunde därför vara att visa att försvaret ytterst handlar om att värna om demokrati och mänskliga rättigheter, var en av de slutsatser som drogs. Resultatet ser vi nu. Vid sidan om löften om personlig utveckling  präglar fortfarande just kopplingen mellan försvarets verksamhet och demokrati och mänskliga rättigheter Försvarsmaktens värvningskampanjer.

Därför blev jag inte förvånad när jag såg Försvarsmaktens kampanjbilder med budskapen “VI KOMMER KÄMPA TILL SISTE HEN”, eller den jag såg om pappaledigheten. Indirekt cementerar kampanjen antagandet att säkerhet, och till och med välfärd och rättigheter, skapas och möjliggörs med militära medel. Budskapet har i tidens anda också en nationalistisk underton. Man vill visa att det just svenskar gör och har är unikt. Som att “BADA OAVSETT VÄDER” eller “FIKA KVART I TRE” som andra annonser i samma serie basunerar ut. 

Jag är med en bit på vägen. Visst kan man argumentera för att upprätthållandet av det samhälle vi är vana vid också handlar om att förhindra krig. Men frågan är hur vi kan och bör göra det. Det kräver helt andra satsningar än de som Försvarsmakten torgför: Konfliktförebyggande arbete genom fredliga metoder. 

Och militärens uppgift är väl ändå att skydda vårt territorium, och numera även Natos, mot yttre militära angrepp, inte min kafferast? Genom att framställa sig själv som en förutsättning för att HBTQI-personer ska ha sina rättigheter tillgodosedda, och föräldrar sin föräldraledighet, skapas ett narrativ av att militär makt behövs för att kämpa för rättigheter. Den militariserade synen på vem som ytterst garanterar säkerhet och individuell frihet gör att vi riskerar glömma den kamp som förts i decennier för jämställdhet och HBTQI-personers rättigheter.

Demokratiska rättigheter är ju något som vanliga människor i Sverige har drivit på för genom strejker, att blockera socialstyrelsen, samlas på gatorna och organisera sig politiskt. I fallet med den generösa föräldraförsäkringen är det kvinnorörelsen som fört kampen – inte Sveriges försvarsmakt. Brinner du för föräldraledighet, HBTQI-rättigheter eller andra demokratifrågor finns bättre sätt att bidra än att göra lumpen. Det är inte där det händer. 

När jag vid ett annat tillfälle ser samma kampanj från Försvarsmakten men med texten: “ALLEMANSRÄTTEN VÄRD ATT FÖRSVARA” hajar jag till igen. Det är tack vare det militära försvaret som vi har det vi har, ska vi förstå. Och vara tacksamma när vi plockar svamp och blåbär. Det svenska försvaret har dock, precis som militärer över hela världen, undantag från stora klimatavtal, de får släppa ut mer, och mer kontrollerat än andra sektorer i vårt samhälle, använda gifter som för andra för länge sedan är förbjudna och stoppa miljöprojekt och vindkraftverk med särskilda veton.

Hur allemansrätten påverkas av det militära avtalet med USA (DCA), som innebär en ökad och mer permanent närvaro av det amerikanska försvaret, återstår att se. Men historiskt sett har amerikanska baser i andra länder också orsakat omfattande miljöskador på grund av läckor, olyckor och i vissa fall avsiktlig nedgrävning eller utsläpp av giftiga ämnen.

Biståndsminister Johan Forssell sa i en debattartikel i DN nyligen att “våra generösa biståndsmedel är en ändlig resurs och vi behöver prioritera bättre”. Han har i grunden rätt. Resurser är ändliga och politik handlar alltid om prioriteringar. 

Men vi är mindre överens om prioriteringarna. För två år sedan fanns ett särskilt biståndsstöd till civilsamhällesorganisationer för att sprida information och kunskap i frågor relaterade till fred, demokrati, mänskliga rättigheter, och hur bistånd används för att uppnå detta. Men liksom mycket annat har det nu prioriterats bort. Även klimat- och miljöarbetet har mindre resurser och ambitioner. 

Samtidigt rullar skattefinansierade kampanjer för att stärka försvarsviljan och den militära upprustningen.

Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se