KRÖNIKA: Skattesubventioner till en vapenbransch på högvarv?

Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 14 november 2024.

Vem orkar läsa om att det i propositionen om totalförsvaret föreslås ändringar i målen för det civila försvaret?  Är det någon som upprörs över att målskrivningarna om att ”förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred” stryks och att resurser därmed inte kommer finnas för detta arbete i lika hög grad? Med bilderna från skogsbränderna i Tyskland och de översvämmade leriga gatorna i Valencia på näthinnan känns det som ett helt ologiskt beslut. 

Omprioriteringen avspeglas också i den högst individfokuserade broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”, som den 19 november går ut till fem miljoner hushåll i Sverige. Den kommer från en myndighet som nyligen fått  generaldirektör som är generalmajor och som snart byter namn från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) till Myndigheten för Civilt Försvar. Av broschyren får jag tex lära mig att om jag inte hinner ta mig till ett skyddsrum om bomberna faller så är det bäst att jag söker skydd genom att kura ihop mig i ett dike. 

En journalist från en av de större franska dagstidningarna ringde upp mig och frågade om just MSBs broschyr. Hans fråga:

-När jag läste igenom sidorna tyckte jag att det var slående hur direkt innehållet är när det gäller risker som krig, flyganfall och till och med kärnvapenhot. Ett budskap som skulle vara väldigt oväntat för många i Frankrike. Hur kommer det sig? Varför bedömer Sverige risken för väpnad konflikt så annorlunda? 

-Att fokusera på flyganfall och till och med kärnvapenhot är ett sätt få folk till att börja göra en mental omställning, svarade jag honom.

Jag berättade också att jag tror att en del barn kommer att bli rädda när foldern dimper ner. Att vi troligtvis får höra att ”det är ett nödvändigt ont” för att vi ska  vakna! För att vi behöver “mentalt ställa om och förbereda oss för krig”. I januari blev det ramaskri när dåvarande ÖB Micael Bydén sa just de orden. Nu när nye generaldirektören för MSB Mikael Frisells upprepar dem har vi nästan vant oss. 

Militarisering är enligt forskarna just en sådan successiv process där en serie idéer börjar uppfattas som naturliga och där rädsla är en viktig komponent. Rädslan gör steg och politiska beslut mot en ökad militarisering möjlig. I detta ljus behöver vi se också den folder som vi snart alla håller i handen. 

Utöver det här med civilt försvar hade jag också tänkt att det vore bra om min krönika kunde ta upp en annat uppenbart tecken på dagens militarisering, som till skillnad från foldern inte är något alla kommer beröras av. Att regeringen har tillsatt en enmansutredning om hur det statliga stödet till vapenindustrins affärer kan stärkas. Det handlar alltså om hur staten, med mina skattepengar, bäst kan stötta och finansiera vapenexport, eller ”försvarsexport” som regeringen kallar det, när de själva sysslar med det ska tilläggas. I utredningens direktiv lyfts ett instabilt säkerhetsläge efter bland annat Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina samt Sveriges Natointräde som huvudorsakerna till uppdraget. Men behövs det verkligen subventioner till en bransch som redan går på högvarv? Är det vad våra gemensamma skatteintäkter ska användas till? Och menar regeringen att svenska vapen bara används till försvar?

Jag tänker på de granatgevär från företaget Saab som används av militärjuntan i Myanmar mot civilbefolkningen. Eller företagets pansarskott AT4 när USA invaderade Irak, eller när landet krigade i Vietnam? Var det försvar när Saabs radar- och stridsledningssystem användes av Saudiarabien i den saudiledda koalitionens attacker mot det svältande Jemen? Blir det automatiskt försvar för att svenska vapen används? Skulle det vara det om de användes av Israel? Eller av Ryssland?

Det är såklart marknadsföring, eller förnekelse. 

När jag läser om utredningen om mer statliga pengar till vapenindustrin kan jag inte låta bli att tänka på försvarsminister Pål Jonson. Att han har har tagit med sig erfarenheter, lojaliteter och kontakter från sitt tidigare jobb direkt in i politiken. Han var tidigare kommunikationsdirektör på vapenindustrins lobbyorganisation Säkerhets- och försvarsföretagen, SOFF. Att mannen som basar över Sveriges försvarspolitik har just dessa unika erfarenheter och kontaktnät kan inte ses som något annat än en vinstlott för vapenindustrins lobbyister. Hade det varit en annan bransch hade det kanske kallats jäv?

Jag får skylla på att det är november, att krönikan blev så dyster. Då har jag ändå inte skrivit om de svarta hålen av sorg; Trump, Ukraina eller Mellanöstern som var andra angelägna ämnen på min lista.

Det ligger i min släkt att totalt deppa ihop så här års. Varje år är det samma visa, jag börjar tvivla  på om det faktiskt kommer  komma någon vår. Snart kommer i alla fall en folder. 

Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se