GEMENSAMT UTTALANDE: NYTT EUROPEISKT ”FREDS”INSTRUMENT GÖR SKADA SNARARE ÄN SKAPAR FRED

Tillsammans med 39 andra organisationer ur civilsamhället skrev Svenska Freds i november 2020 under ett gemensamt uttalande där vi lyfter fram de stora och allvarliga risker som EPF innebär. Här publicerar vi en översatt version av texten. Originaltexten (på engelska) finns att läsa här.

Gemensamt uttalande från civilsamhället
November 2020

EU:s medlemsstater förhandlar för närvarande om ett nytt finansiellt instrument som, om det blir verklighet, skulle förändra EU:s utrikespolitik i grunden. Om det godkänns i sin nuvarande form, skulle den instrumentet European peace facility, EPF), på fem miljarder euro kunna finansiera EU-stödda militära operationer och aktiviteter utomlands, och möjliggöra att träning och utrustning för utländska militär- och säkerhetsstyrkor med dödliga vapen under EU-flagg.

Genom att skapa detta nya instrument utanför ordinarie budget, kringgår medlemsstaterna EU-fördragen där det står att EU:s budget inte kan användas för att förse länder med vapen. Det möjliggör också för EU att stödja vissa regeringar militärt, bland annat när det gäller utbildning, utrustning och ‘mentorskap’ för lokala militär- och säkerhetsstyrkor.

Alla civilsamhällesorganisationer som skriver under detta uttalande varnar för att det föreslagna instrumentet inte bara har brister när gäller att komma åt grundorsakerna till konflikt, utan också riskerar att underblåsa kränkningar av internationell humanitär rätt (IHL) och internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter (IHRL), samtidigt som risken för att skada civila ökar.

Om EU:s medlemsstater går vidare och antar EPF, måste instrumentet förbättras när det gäller att:

• 1) verka konfliktförebyggande och begränsa att civila skadas
• 2) utesluta möjligheten att förse länder med dödliga vapen från förslaget
• 3) anta ett ramverk för ‘due diligence’ det vill säga konsekvensanalys för att säkerställa att EPF:s aktiviteter bedrivs i enlighet med internationell rätt.

1. Förebygg konflikt och begränsa att civila skadas

Det föreslagna instrumentet EPF saknar de funktioner som krävs för att på ett meningsfullt sätt kunna bidra till det egna målet om att förhindra konflikt och bevara fred. Den senaste tiden har det blivit tydligt att de militära och säkerhetsbyggande åtgärder som planeras att finansieras av EPF sannolikt kommer att bidra till att eskalera konflikter, särskilt i ömtåliga och konfliktdrabbade miljöer. I kontexter som Afghanistan, Somalia och Sahel, har internationell intervention för att möta terrorism och neutralisera väpnade grupper (direkt eller genom stöd till lokala styrkor) istället underblåst fortsatt våld, stärkt förtryckande regimer, möjliggjort för beväpnade grupper att växa och avancera, misslyckats med att skydda civila och bidragit till ökade spänningar i samhället. För att undvika denna fallgrop måste EU och dess medlemsstater fokusera på att se till att programmen tar itu med – och inte förvärrar – grundläggande konfliktorsaker, och stärker sina partners kapacitet att skydda och stödja civila.

Operationernas effektivitet och kapacitet att uppfylla politiska mål i form av långsiktig fred och stabilitet, kommer att vara direkt beroende av deras förmåga att undvika att civila skadas, bemöta konfliktorsaker och främja mänsklig säkerhet. För att förhindra och mildra riskerna för att civila skadas, måste EU och dess medlemsstater anta interna skyddsåtgärder för att säkerställa att all verksamhet som bedrivs inom ramen för EPF villkoras utifrån bedömningar av konfliktkänslighet, befintliga ramverk för att begränsa civil skada samt bedömning av vilken kapacitet som finns hos lokala styrkor för att skydda civila. Vidare bör åtgärder för att begränsa att civila blir skadade finnas med i allt tekniskt stöd som erbjuds lokala styrkor (inklusive planering, genomförande och utvärdering av militära operationer), och träningsprogram bör introducera ett praktiskt tillvägagångssätt för att reducera och begränsa risk. EPF-finansierade militära stödåtgärder bör också systematiskt inkludera mekanismer för att spåra civila skador, och mekanismer för civila klagomål från partnerstyrkor, för att stärka EPF:s ansvarsskyldighet gentemot lokalbefolkningen och stärka EU:s förmåga att upptäcka, utreda och minska problem.

2. Uteslut möjligheten att förse länder med dödliga vapen

Det finns stor risk att den sorts vapen som EU sannolikt skulle kunna förse andra länder med genom det nya instrumentet – inklusive handeldvapen, lätta vapen och ammunition – kommer att missbrukas och spridas vidare. I Sahel-regionen, där EPF troligtvis kommer att användas, får icke-statliga, väpnade grupper i allt större utsträckning sina vapen från nationella säkerhetsstyrkor genom plundring, svarta marknader eller helt enkelt genom att styrkorna förser dem med vapen. I många konfliktdrabbade områden är EU i nuläget oförmögna att följa vad som händer med den utrustning man förser samarbetsregeringar och militära styrkor med efter att den levererats. Att tillåta försändelser med vapen genom EPF skulle motsäga EU:s nedrustningsambitioner, såväl som globala initiativ såsom Afrikanska unionens ‘Silencing the Guns’- kampanj.

Dessutom är EPF satt att förlita sig endast på EU:s nuvarande rättsliga ramverk om vapenexport för att garantera att internationell lag följs vid vapenförsändelser. Som en följd av dessa regler har medlemsstaterna en skyldighet att neka licenser för vapenexport när det finns risk för att vapnen kan komma att användas för att kränka mänskliga rättigheter. Civilsamhällesorganisationer runt om i Europa har dokumenterat systematiska misslyckanden i hur denna regel efterföljs. Misslyckanden som resulterat i att europeiska vapen frekvent levereras till repressiva regimer såsom de i Egypten eller Saudiarabien. Att endast förlita sig på dessa regler i EPF:s kontext är uppenbarligen otillräckligt och kommer troligen resultera i fler vapenförsändelser där det inte går att garantera att respekt för EU:s lag eller medlemsstaternas skyldigheter när det gäller mänskliga rättigheter efterföljs. Utan effektiva åtgärder för att säkerställa att dessa regler efterföljs (vilket också omfattar ökad transparens samt införandet av tidiga varningssystem), och med tanke på den stora risk som vapenleveranser innebär, måste möjligheten att förse andra länder med dödliga vapen uteslutas från EPF.

3. Utveckla ett ramverk för konsekvensanalys

Förutom problemet med utrustning, misslyckas EPF-förslaget med att föreslå tillräckliga skyddsåtgärder för att begränsa att civila blir skadade och motverka kränkningar av internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter, något som kan bli en följd av, eller möjliggöras genom, EPF:s stödjande åtgärder. I områden som Sahel, har sådana kränkningar dokumenterats i stor omfattning av civilsamhället och FN-organ.

Att utveckla ett obligatoriskt ramverk för ‘due diligence’, (en form av konsekvensanalys eller riskbedömning) vore ett första steg mot att förbättra skyddet för civila och att uppmärksamma och motverka kränkningar av internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter samt missbruk av stödåtgärder från EPF. Ett sådant ramverk bör omfatta kraftfull och kontinuerlig riskbedömning av ett oberoende och opartiskt organ, i samarbete med lokala och internationella civilsamhällesorganisationer, innan något beslut om finansieringsstöd fattas, och även under programmets gång. Rapporter därifrån bör vara tillgängliga för allmänheten för att garantera transparens och ansvarsfullhet. Om risk identifieras att brott kan komma att ske, inklusive risk fr brott mot internationell lagstiftning för mänskliga rättigheter, internationell humanitär rätt och internationell flyktingrätt, bör detta ramverk leda till beslut om att ett stöd begränsas eller inte alls betalas ut.

Kraftfulla interna rapporterings- och övervakningsrutiner bör etableras inom EPF och genomföras i samarbete med lokal- och civilsamhället. Rutinerna bör också omfatta mekanismer för att skyndsamt kunna avbryta eller begränsa försändelser i händelse av kränkningar av mänskliga rättigheter. Dessa mekanismer bör baseras på i förväg definierade villkor som tydligt säger att EU och medlemsstaterna i sådana fall är skyldiga att omedelbart stoppa stöd och ta tillbaka all utrustning som levererats till mottagaren.

För att ett ramverk för ‘due diligence’ ska vara effektivt, måste det kombineras med en oberoende klagomålsmekanism, som ger berörda medborgare och lokala aktörer effektiva verktyg som kan råda bot på överträdelser genom EPF.

Det är i alla händelser nödvändigt att slå fast ett lagstadgat och gemensamt ansvar hos medlemsländernas regeringar och EU för att säkerställa att EPF:s aktiviteter utförs i enlighet med internationell lag. Som det ser ut nu kan både EU och dess medlemsländer kallas att ingripa vid olika steg i en komplex beslutsprocess, vilket sannolikt kommer att skapa förvirring när det gäller att besluta vem som bär ansvar för de handlingar som utförs och de aktiviteter som beslutas genom instrumentet. Genom klagomålsmekanismen bör det också kunna gå att utfärda specifika rekommendationer när det gäller förbud mot vapenförsäljning, baserat på kriterier i det så kallade Common Position criteria samt FN:s vapenhandelsavtal ATT.

Det är också av yttersta vikt för EU att meningsfullt samarbeta med lokalsamhällen och det civila samhället i alla faser av processen, också när det handlar om att identifiera behov, planera, genomföra och granska stödet. Eftersom de är nyckelaktörer i för att uppnå fred, måste det säkerställas att människorättsförsvarare och kvinnorättsorganisationer i konfliktdrabbade områden involveras; deras arbete bör stödjas genom hållbara stödprogram med kraftfullt fokus på mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatlighet. Detta är helt avgörande för att EU ska kunna bidra till fredsbyggande och till icke-militär respons på konflikt och kris, också genom effektiv vapenkontroll och nedrustningsinitiativ.

Som det ser ut nu, riskerar EPF att spä på den dynamik det har till syfte att bryta. Om makthavare insisterar på att föra dessa diskussioner vidare, måste de säkerställa att instrumentets stora brister åtgärdas snarast och att EU:s medlemsstater använder denna möjlighet att positivt bidra till fred och mänskliga rättigheter.