OHEDERLIG SÄKERHETSPOLITISK DEBATT – ETT HOT MOT DEMOKRATIN

Det säkerhetspolitiska året 2017 inleddes med Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. För andra året i rad insinuerade försvarsminister Peter Hultqvist inför storpublik att fredsrörelsen ägnar sig åt spridande av desinformation. Året innan baserades försvarsministerns utspel på att Svenska Freds bland annat undrat hur kärnvapenfrågan skulle hanteras om Sverige undertecknade värdlandsavtalet. Hultqvist svarade då med att vi spred “myter, felaktigheter och desinformation”. Han intygade att det inte skulle förekomma några kärnvapen på svenskt territorium och att detta skulle förtydligas i riksdagsbehandlingen.

Årets utspel gjordes med anledning av en artikel i Journal of Strategic Studies. Svenska Freds med flera anklagades för att ha spridit desinformation i debatten om värdlandsavtalet med Nato och att vi omedvetet agerat som agenter för ryska intressen. Artikelförfattaren erkände senare att anklagelserna var felaktiga, men artikeln hade hunnits läsas av hundratusentals innan den korrigerades.

Debatten har sällan varit kargare

Jordmånen för en bred och nyanserad säkerhetspolitisk debatt har sällan varit kargare. I stort sett kretsar diskussionen enbart kring hur mycket extra pengar som behöver tillföras vårt militära försvar för att höja trösklarna mot yttre angrepp. Detta trots att Sveriges överbefälhavare sagt att sannolikheten för ett militärt angrepp mot Sverige är fortsatt låg.

Oavsett olika åsikter om hur vi bäst bygger en säker värld går det ändå att urskilja ett gemensamt mål inom civilsamhälle, politik och försvarsmakt, nämligen ett tryggt, öppet, demokratiskt samhälle. På samma gång har det blivit beklämmande tydligt hur civilsamhällets delaktighet i det demokratiska samtalet motarbetas allt mer.

Ett talande exempel är händelsen i samband med militärövningen Aurora som genomfördes i Sverige i september. Ett nätverk av olika fredsorganisationer planerade en gemensam demonstration i Göteborg för att protestera mot övningen. Allmänheten uppmanades att donera pengar med hjälp av betaltjänsten Swish för att bekosta resor för dem som ville delta men som inte hade råd att åka.

Snart visade det sig att insamlingen utsatts för sabotage genom att ett antal personer hade swishat 1 krona. Eftersom organisationer som använder tjänsten Swish betalar en avgift på ungefär 2 kronor för varje överföring blev enkrone-donationerna en kostnad istället för en intäkt. När SVT följde upp vilka som stod bakom sabotaget visade det sig att flertalet var anställda i Försvarsmakten.

När händelsen nådde Försvarsmakten publicerades ett blogginlägg med en markering mot de anställdas agerande: “Som anställd i Försvarsmakten ska man värna om det fria ordet, inte hindra det”, löd rubriken.

Men skadan var redan skedd. Personer med uppdraget att skydda demokratin hade gjort ett medvetet försök att begränsa människors möjlighet att utöva sina demokratiska rättigheter. Och händelsen var en logisk följd av den inskränkning av debatten som vi som verkar inom civilsamhället ständigt behöver förhålla oss till.

Vid de tillfällen då vi agerar eller reagerar har det snarare varit regel än undantag att vi bemöts av personangrepp och grundlösa anklagelser. Det har inneburit allt från påståenden om att vi är naiva och vilseledda till farliga. Dessa motsägelsefulla attribut har tillskrivits oss i Twitterinlägg, politiska utspel, debatt- och nyhetsartiklar samt på ledarsidor.

Plötsligt ändras argumentationen

Under de senaste månaderna har Sveriges delaktighet i att förbjuda kärnvapen varit föremål för intensiv debatt. Den 7 juli 2017 röstade 122 stater för ett internationellt förbud mot kärnvapen i FN. Sverige röstade ja men har ännu inte undertecknat avtalet. Påtryckningar för att avstå har gjorts från alla möjliga håll, bland annat från USA. Och plötsligt argumenteras för att ett undertecknande av ett internationellt förbud mot kärnvapen inte bara hotar det militära samarbetet med USA, utan rent av kan vara ett hot mot freden.

Samma fundering som Svenska Freds lyft om kärnvapnens roll vid ett undertecknande av värdlandsavtalet 2016, och som då avfärdades av försvarsministern som desinformation, presenterades nu som vedertagen sanning. Att förbjuda kärnvapen kunde omöjliggöra ett fortsatt närmande till kärnvapenalliansen Nato. En utredning tillsattes med uppdrag att se över Sveriges förutsättningar att underteckna. Slutdatum sattes till oktober 2018, en månad efter riksdagsvalet.

I samband med att utredningen tillsattes vann ICAN, kampanjen som varit pådrivande för kärnvapenförbudet, Nobels fredspris. En enorm bekräftelse för de 468 organisationer i 101 länder som arbetat tillsammans under ICAN:s paraply. Veckan efter gjordes en Sifo-undersökning där 86 procent av svenskarna ansåg att Sverige bör underteckna avtalet och förbjuda världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen.

Viktiga frågor hamnar i skymundan

Vi börjar nå slutet på ett händelserikt fredspolitiskt år, präglat av både motgångar och framsteg för civilsamhällets aktörer. Vi närmar oss en valrörelse där Nato och ett internationellt förbud mot kärnvapen borde vara givna frågor att debattera. Men risken med en utredning vars slutsatser presenteras först efter riksdagsvalet, är att dessa viktiga säkerhetspolitiska frågor helt kommer i skymundan.

Ett av Sveriges utrikespolitiska mål är att öka kvinnors och flickors delaktighet och att stärka deras mänskliga rättigheter. Samtidigt använder försvarsministern med flera en retorik där traditionellt kvinnliga egenskaper tillskrivs civilsamhället för att förminska det i den säkerhetspolitiska debatten. Vi är naiva, drömmande, irrationella och vilseledda.

Detta varnar om en utveckling där de säkerhetspolitiska argument som inte är “rätt” tystas, en utveckling som det borde ligga i allas intresse att motarbeta. Det innebär även att 2018 blir ett valår där vi kommer att få arbeta hårdare än någonsin för att stå upp för allas rätt att leva i ett tryggt, öppet och demokratiskt samhälle.