PAX #2 24: FRÅN MEDLARE TILL MILITÄRT ALLERAD – SVERIGES FREDSTRADITIONER I SKUGGAN AV NATO

Krönika i Fredstidningen PAX # 2 2024. 

“Det kommer finnas en tid när det behövs fredsmäklare”, avslutade Pierre Schori sin föreläsning i Angered, Göteborg, i november 2023 och syftade till behovet av neutrala och militärt alliansfria länder som står utanför militariseringsspiralen. Pierre har tidigare varit diplomat, svensk minister och är starkt emot ett medlemskap i Nato. Under föreläsningen pratade han om hur vi bryter tystnaden i en tid då Sveriges identitet och utrikespolitik befinner sig i en drastisk förändring. Föreläsningen fick mig att reflektera över Sveriges historiska roll som medlare.

Statsminister Kristersson beskrev det nya medlemskapet Nato som “en epokgörande händelse för vårt land” i sitt tal till nationen i mars 2024. Den beskrivningen kan jag inte annat än hålla med om. Natomedlemskapet innebär en mängd konsekvenser varav många ännu är svåra att förutse, men en dimension som diskuterats lite är att Sverige indirekt avsäger sig möjligheten att effektivt medla i kriser och konflikter. Ett medlemskap i en militärallians gör det svårare att hävda opartiskhet och ännu svårare att skapa den tillit som krävs från involverade aktörer för att aktivt medla i fredsprocesser, speciellt i situationer där ett annat medlemsland är inblandat. Hur ska vi å ena sida kunna förespråka vikten av fredliga lösningar å andra sidan ingå i en kärnvapenallians? Det är ett tydligt avstamp från århundraden av militär alliansfrihet och att vända ryggen till decennier av arbete som fredsmäklare i olika konflikter. För även om Sverige närmat sig Nato genom åren har vår position utanför alliansen möjliggjort rollen som fredsmäklare, en roll vars handlingsutrymme nu betydligt förminskas.

Historiskt har Sverige, i egenskap av att stå utanför militära allianser, deltagit i flertalet diplomatiska uppdrag. Det har även inneburit att Sverige kunnat göra politiska ställningstaganden, som exempelvis i Vietnamkriget. Arbetet med att hantera motsättningar har länge varit en del av Sveriges säkerhetspolitik. Mer konkret så nämns från 1968 bland annat att bidra till en fredlig utveckling i världen som en del av säkerhetspolitiken. Denna säkerhetspolitiska bana lades under Vietnamkriget när Sverige med Olof Palme i spetsen tog direkt avstånd från USAs inblandning i Vietnam och förkastade metoderna som användes av den amerikanska militären. Så blev Vietnams sak Sveriges sak och samtliga partiledare och 2,7 miljoner svenskar skrev under manifestationen “Sverige för fred i Vietnam”. På kort sikt ledde motståndet till att relationen mellan USA och Sverige försurades, men ställningstagandet kom att prägla Sveriges utrikespolitik under en lång tid framöver. Det visade att Sverige var villiga att ställa sig på fredens sida även när det fick i politiska konsekvenser.

Några år senare återspeglades samma politiska inställning under inbördeskriget i El Salvador som bröt ut 1980, där vikten av fredsbejakande arbete blev tydlig. Inbördeskriget blev kulmen av en komplex sociopolitisk situation och utkämpades under tolv år mellan El Salvadors regering och en koalition av olika grupper med en vänsterideologisk inriktning, också kallade FMLN. Den väpnade konflikten belyste skillnaderna mellan olika sorters konflikthantering. USA bidrog under perioden med militära medel till El Salvadors regering för att få ett slut på kriget via militär väg, något som misslyckades. Sverige deltog aktivt i fredsprocessen under 80-talet med diplomater och yrkade aktivt för att FN skulle ta en större roll i förhandlingarna samt begärde ett stopp på det militära stödet då det endast förlängde konflikten och försvårade fredsprocessen. Sverige fungerade också som en kommunikationslänk mellan USA och FMLN. I slutändan var det fredsprocessen som triumferade. Den dåvarande svenska statsministern Ola Ullsten, uttryckte sig på följande sätt under perioden:

…vi tjänar vitala nationella intressen också genom att söka utjämna spänningar mellan öst och väst, genom att arbeta för nedrustning och genom att hävda FN-stadgans krav på att internationella motsättningar skall lösas med förhandlingar och inte med vapen.

Dessa två historiska exempel markerar två saker: vikten av att stödja fredlig konflikthantering och att hitta lösningar utanför det väpnade våldet och att vår position som neutralt land utanför militära allianser gav oss möjligheten att medla, kritisera och bidra till lösningar. Är denna sortens arbete ens möjligt när vi nu är en del av en militär allians? Kan vi erhålla samma tillit från andra parter att agera som länk vid förhandlingar med bakgrunden att vi nu öppnar upp för amerikansk militär på svensk mark? Jag finner det högst osannolikt.

Med landets historia av militär alliansfrihet och medlarbakgrund klingar det väldigt falskt när Kristensson i sitt tal till nationen strax efter vårt inträde i Nato 7 mars 2024 påstår att medlemskapet är

“..den logiska fortsättningen på den säkerhetspolitik som Sverige i praktiken har fört under många decennier”.

Hur kan det vara en fortsättning på en politik som grundats på principer som ett medlemskap i en militärallians och upprustning direkt vänder ryggen till? Hur kan det vara en fortsättning på Sveriges historiska roll som fredsmäklare när vårt lands rop om nedrustning plötsligt tystnat och ersatts med skramlet av ännu en stat som tror att fler vapen och en större militär ska bidra till en säkrare värld? Det gör mig personligen besviken att vi valt att testa en så ofta undersökt hypotes vars svar alltid pekar mot att fred sällan går i militariseringens fotspår. Det är nu därför extra viktigt att bära med oss Pierre Schoris iakttagelse “Det kommer alltid finnas behov av fredsmäklare” och ta ställning till hur vi ska kunna bidra till att lösningar till motsättningar och konflikter återfinns i förhandlingar och inte i militärt våld, även i den nya verklighet vi nu befinner oss i.

Skribent: Aaron Ladestam

Om skribenten: Aaron gick Fredsakademin våren 2022 och studerar globala studier på Göteborgs universitet.