Den här veckan inleds militärövningen Aurora 17. I den debatt som föregått militärövningen har så gott som alla röster som manar till avspänning misstänkliggjorts och förminskats. Att på ett respektfullt och sakligt sätt diskutera hur vi bäst bygger säkerhet blir allt svårare. Men det öppna samtalet är en oerhört viktig del av vår demokrati.
Ett av Svenska Freds långsiktiga mål är global fred och nedrustning, ett ambitiöst satt mål minst sagt. Längs vägen, och i vårt handlingsprogram, finns delmål som mer resurser till att förhindra att väpnade konflikter bryter ut och stöd till demokratiska rörelser i odemokratiska länder. Den typ av insatser som visat sig effektfulla för att skapa hållbar och varaktig fred.
Jag tror att även det försvarspolitiskt långsiktiga målet är fred. Men jag kan inte greppa vägen dit. Vilka är delmålen och hur bidrar en militärövning som förbereder oss för ett tänkbart krig till det långsiktiga målet fred? Hur länge ska våra gränser skyddas genom avskräckning? Med hur mycket mer resurser?
Vi lär våra barn att lösa konflikter utan våld, ger dem ett språk och uppmanar dem att ventilera känslor och tankar. Vi medlar, förklarar, försöker hitta en lösning som alla inblandade kan vara nöjda med.
Om ett barn har en konflikt med ett annat barn säger vi inte: ”Det där barnet kommer från en gata där det inte går att prata med folk, så imorgon när du går till skolan kan du ta med dig en påk och visa det andra barnet vad som kan hända om hen försöker göra något mot dig.”
Eller visst finns det vuxna som säger så till sina barn, men det är något de flesta delar av samhället arbetar för att förändra. Eftersom vi vet att våld leder till mer våld och till ett samhälle vi inte vill ha.
Som vuxna förväntas vi kunna hantera och lösa våra konflikter utan våld och hot. Så är även vår feministiska utrikespolitik utformad, med mål som nedrustning, fredsbyggande och diplomati.
Men hur kan samma verktyg plötsligt betraktas som naiva inom säkerhetspolitiken och det militära försvaret?
Det finns många exempel på tillfällen då krig inte brutit ut, när kärnvapenhotet hängt över oss och ledare som varit millimeter från avtryckarknappen tänkt om i sista stund och börjat prata. De var trots allt människor som låtit känslorna ta över, men som slutligen lät förnuftet segra.
Om det gått att lista alla de väpnade konflikter som aldrig bröt ut hade vi haft en lång rad exempel. Men eftersom en icke-händelse är svår att mäta får fredsrörelsen fortfarande motta nedlåtande kommentarer om hur naiva vi är och hur lite vi vet. Trots att det mest rationella vore att dra lärdom från de exempel som faktiskt finns på när framgångsrik diplomati förhindrat att krig bryter ut. Trots att det finns otaliga exempel på tillfällen när militära medel inte har fungerat.
Den dominerande mediebilden just nu är att säkerhet enbart kan byggas med militära medel. Flera har lyft motsättningen mellan Sveriges utrikespolitik och säkerhetspolitik, med budskapet att det är utrikespolitiken som är problemet. Vår utrikesminister beskrivs som känslostyrd och vår försvarsminister som rationell.
Det stämmer att det finns en motsättning, men det är tvärtom säkerhetspolitiken som är i störst behov av förändring.
Det finns många bevis för att diplomati och konfliktförebyggande arbete fungerar bäst som metod i arbetet för hållbar fred. Vi behöver ersätta den känslostyrda och förminskande debatten med en som är sansad och rationell. Där vi pratar om vad avskräckning skapar för typ av värld. Vad ökade militärutgifter ger oss för samhälle och på riktigt diskutera vilken sorts försvars- och säkerhetspolitik som kan leda till det gemensamma långsiktiga målet fred.
Publicerad i Aftonbladet den 14 september 2017
