DEBATTARTIKEL: Vad hände med de fina orden om nedrustning?

Debattartikel i Aftonbladet 9 juli 2024.

 I dag börjar Natos toppmöte i Washington, där Sverige för första gången deltar som medlem.

Trots löften om fortsatt fokus på nedrustning och ett kärnvapenfritt Sverige har Natoprocessen tydligt påverkat svensk nedrustningspolitik. Kärnvapen ses allt mer som en del av en legitim säkerhetspolitisk strategi. För att visa att regeringen menar allvar måste Sverige under mötet deklarera att Sverige inte vill ha kärnvapen på svenskt territorium. 

Under Natoprocessen sa både Socialdemokraterna och Moderaterna att det inte fanns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid och att Sverige även fortsättningsvis kunde driva på för nedrustning. Vi ser dock hur kärnvapen sedan dess legitimerats allt mer.

Den 5 juli 2022, efter att beslutet om Natomedlemskap fattats, bekräftade dåvarande utrikesminister Ann Linde (S) i sin avsiktsförklaring till Nato ”att Sverige ser kärnvapnens centrala roll i Nato och erkänner att alliansens strategiska styrkor (alltså kärnvapen), särskilt de i USA, är den högsta garanten för de allierades säkerhet”.

Dessa två spår är på många sätt motstridiga och Sveriges hittills oreserverade förhållningssätt till Natos kärnvapenpolicy har fått stora konsekvenser.

Utrikesminister Billström sa i den utrikespolitiska debatten i mars 2024, att en lagstiftning mot kärnvapen på svenskt territorium skulle underminera och ifrågasätta Natos artikel fem (kollektivt försvar), trots att flera Natoländer har sådana lagstiftningar.

I debatten om DCA-avtalet såg vi fler exempel på de små stegens politik, till exempel när Statsminister Kristersson i en intervju i P1 morgon öppnade upp för kärnvapen i Sverige i kris eller krigstid.

I en riksdagsdebatt i maj 2024 sa Stefan Olsson (M) att Sveriges uttalande om att det inte finns några skäl till kärnvapen på svenskt territorium kan tolkas som motsägelsefull i förhållande till Natos kärnvapenpolicy.

Hur såg då svensk nedrustningspolitik ut innan Nato? Vid en tillbakablick blir skillnaderna slående.

I en New York Times-artikel 2010 skrev dåvarande utrikesminister Bildt (M) att Europa fortfarande står inför säkerhetsutmaningar; ”men ur vilken vinkel man än tittar, finns det ingen roll för användningen av kärnvapen för att lösa dessa utmaningar. Sådana vapen är farliga rester av ett farligt förflutet – och de bör inte tillåtas äventyra vår gemensamma framtid”.

2014, sa Sverige i uttalanden i FN att, efter att ha haft ett eget kärnvapenprogram, kom till slutsatsen att vi är mer säkra och bättre tjänar internationell säkerhet utan kärnvapen.

2015, när Wallström (S) var utrikesminister, uttalade sig Sverige i FN: ”Olika länder har olika uppfattningar, men låt mig vara väldigt tydlig: Sverige tror inte att kärnvapen ger säkerhet, utan tvärtom – existensen av kärnvapen gör oss mer osäkra och otrygghet matar ytterligare osäkerhet och ytterligare risk för att kärnvapen kommer att spridas och användas.”

De fina orden om att Sverige som Natomedlem skulle förbli en stark röst för kärnvapennedrustning framstår i dag allt mer som ett sätt att avfärda invändningar mot ett svenskt Natomedlemskap.

Om regeringen ska hålla sitt löfte och vara en kraft för kärnvapennedrustning krävs nu tydliga ställningstaganden och satsningar. På Washingtonmötet behöver Sverige göra som Norge och Danmark gjorde redan på Natos toppmöte 1957, och deklarera att Sverige inte vill ha kärnvapen på svenskt territorium.

Regeringen säger att Sveriges position är väl känd, ett sådant ställningstagande skulle vara ett sätt att försäkra sig om det.

Kerstin Bergeå, ordförande, Svenska freds
Gabriella Irsten, sakkunnig Nato och kärnvapen, Svenska freds