AGNES HAR ORDET: UPPRUSTNINGEN RISKERAR ATT FÖRVÄRRA KLIMATKRISEN

Talangjakten Idol har dragit igång på tv igen denna höst. 1000-tals sökande och en jury som bedömer nivån på sång och artisteri. Så även denna säsong, tills en stridspilot träder in i rummet. De fyra jurymedlemmarna är uppenbart uppspelta. En av dem säger att han verkligen gillar stridspiloter.

”Kolla på smajlet. Och så är han stridspilot. Om du kan sjunga någorlunda bra går det vägen”, säger en annan.

Stridspiloten genomför sin audition. ”Halleluja! Man vill ju ropa ‘Heja svenska stridsvapnet, heja Sverige!’” utbrister en i juryn och de andra jublar och tjoar. Men en av dem sitter tyst. ”Nej”, säger hon slutligen. ”Det här faller mig inte alls i smaken.”

Jurymedlemmarna tycker ofta olika i Idol. Men för att gå vidare i tävlingen krävs enighet. Fram tills nu, då tre av dem säger till stridspiloten att han inte behöver oroa sig. Och med en hög smäll skjuts den fjärde jurymedlemmen ur sin stol mot taket och försvinner i ett rökmoln. ”Katapulten! Sådär, nu är vi tre i juryn som bestämmer!”, skrockar de kvarvarande. Och delar ut guldbiljetten till nästa steg i tävlingen.

Scenen är inte påhittad, men förstås trickfilmad och en omedveten spegling av hur den försvars- och säkerhetspolitiska debatten i Sverige ser ut. Även om katapulten är en metafor blir de röster som ifråga-
sätter militär upprustning som lösning på alla säkerhetsproblem antingen hånade eller helt utestängda ur de säkerhetspolitiska samtalen och besluten.

Scenen i Idol för tankarna till de historiskt höjda försvarsanslagen, där politikerna fortsätter att tävla om vem som vill ge flest extra miljarder till det militära försvaret, samtidigt som vi är mitt i en global pandemi och där resultatet av klimatförändringarna visar sig i bränder, torka och översvämningar. Finns det någon i rummet som ifrågasätter dessa enögda beslut? Bristen på politiska röster som kräver djupare analys är ett verkligt hot mot det demokratiska samtalet.

Sekretess och undantag står i vägen både för att få svar på frågor och för att fatta rationella beslut. Det syns inte minst i Svenska Freds ”Frikortet – en granskning av försvarets klimatarbete”. Vi försökte ta reda på hur stor Försvarsmaktens klimatpåverkan är och upptäckte att det inte gick att svara på, eftersom myndigheten har frikort från de rapporteringskrav som andra myndigheter har. Om klimathotet är vår tids ödesfråga som vi gemensamt ska hantera är det helt oacceptabelt, att Sveriges näst största myndighet får frikort från det arbetet.

Det blir en utmaning att få in försvarets klimatpåverkan i debatten om vår säkerhet. Katapulten står redan laddad för oss som försöker. Det är frustrerande, men påminner om varför Svenska Freds röst är så viktig. Vi behöver vara många som fortsätter gräva, argumentera och driva på för mänsklig säkerhet. Fortsätta stötta varandra och de politiker som vågar ställa de obekväma frågorna i rummen med cementerade åsikter.

För det angår oss alla i vilken utsträckning den militära upprustningen riskerar att förvärra klimatförändringarna – ett av de mest akuta hoten mot vår och planetens överlevnad.

Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds