AFGHANISTAN: EFTER 20 ÅRS KRIG ÄR FREDEN MER AVLÄGSEN ÄN NÅGONSIN

I augusti lämnade majoriteten av de utländska trupperna under kaotiska former Afghanistan efter 20 års militär närvaro i landet. Talibanerna kunde snabbt ta makten över flera stora provinshuvudstäder, inklusive huvudstaden Kabul. Vi har mötts av bilder av människor som desperat försöker fly landet och här i Sverige finns nu många som inte längre får kontakt med sina anhöriga i landet eller med vänner som utvisats. Svenska Freds generalsekreterare Karin Wall Härdfeldt är djupt berörd av det som händer i landet. 

VAD HAR SVENSKA FREDS FÖR KOPPLING TILL AFGHANISTAN?

Vi samarbetade tidigare med fredsorganisationer i landet för att bygga upp lokala fredsråd. Tillsammans med Svenska Afghanistankommitten (SAK) har vi lyft riskerna med den militära insatsen och krävt en oberoende utredning av Sveriges deltagande. Våra tankar går i dagsläget såklart i första hand till dem vi samarbetade med i Afghanistan och alla de som nu fruktar för sina liv eller redan drabbas av våld. Men vi tänker också på alla de farhågor som fredsrörelsen lyft angående den militära insatsen. 

VAD VAR DET FÖR FARHÅGOR?

Historien har upprepat lärt oss att krig aldrig är vägen till hållbar fred. Vi varnade bland annat för sammanblandningen mellan USA:s antiterroroperation och den FN-sanktionerade fredsbevarande insatsen (Isaf) som Sverige bidrog till och som med tiden ställdes under NATO:s ledning och blev alltmer krigförande. Vi kritiserade också bristen på öppenhet om vad den svenska militära insatsen i Afghanistan, den största i modern historia, egentligen innebar. Ofattbara summor pumpades in i den internationella militära insatsen, betydligt mer hade kunnat åstadkommas om lika mycket satsats på att bygga fred genom civila utvecklingsinsatser.

UTRIKESMINISTER ANN LINDE SA NYLIGEN ATT DEN MILITÄRA NÄRVARON MÖJLIGGJORT  UTVECKLINGSARBETET  I AFGHANISTAN. HUR SER DU PÅ DET?

Militär närvaro är inte oproblematisk för biståndsaktörer. Vi varnade för riskerna med civil-militär sammanblandning och för hur militariseringen av biståndet kan påverka legitimiteten och möjligheterna för humanitära organisationer och utvecklingsaktörer att utföra sitt arbete. När de internationella militära styrkorna nu lämnar kaos efter sig, står biståndsaktörerna kvar. Lokalt förankrade och med vana och erfarenhet av att arbeta för att bygga fred och utveckling tillsammans med människor i de allra svårast kontexter. Utmaningarna för dessa aktörer i dagsläget och framöver är naturligtvis enorma.  

VAD KAN OMVÄRLDEN GÖRA FÖR AFGHANISTAN NU?

De organisationer och aktivister som på plats fortsätter att verka för fred och utveckling måste få fortsatt stöd. Sverige och andra länder måste också ta ansvar för att ge skydd till lokalanställda och andra som nu behöver fly landet. Lärdomar måste också dras av att ha deltagit i en internationell militär insats som endast kan beskrivas som en katastrof och ett enormt misslyckande, så att Sverige i framtiden kan bidra till internationell fred och säkerhet på andra sätt. 

FINNS DET ANLEDNING ATT MISSTÄNKA ATT DET FINNS SVENSKA VAPEN I AFGHANISTAN?

Redan innan talibanernas övertagande hade USA och NATO förlorat mängder av vapen i landet. Det väcker såklart frågor om även svenska vapen försvunnit i Afghanistan. När talibanerna nu tar makten tar de även kontroll över vapenlager. Sverige har även exporterat vapen till länder som Pakistan som gett skydd till talibanerna och sannolikt även försett dem med militär utrustning. Sverige borde för länge sedan ha stoppat vapenexporten till inblandade stater, inte minst till Pakistan.