Idag skulle Per Anders Fogelström ha fyllt 100. I år har även 40 år gått sedan han avträdde som ordförande för Svenska Freds. I den finstämda dokumentär om hans liv som i kväll sänds i SVT, sammanfattas hans fjortonåriga insats som ordförande i några korta meningar. Hans betydelse för föreningen, för otaliga människor och för mig personligen, är förstås betydligt större än så.
”Våra pappor kom aldrig tillbaka och deras icke-närvaro
förändrade oss fundamentalt.”
Jag har tyckt så oerhört mycket om PAF genom hela mitt vuxna liv. Att se dokumentären fyller i luckor och förklarar delvis varför. Trots att vi föddes i varsin ände av ett århundrade under helt olika förutsättningar.
Per Anders pappa övergav honom som barn och från att ha levt i ekonomiskt välstånd i Ryssland och Finland flyttade han med sin mamma och syster till ett hus för fattiga ensamstående kvinnor på Södermalm i Stockholm. Som barn skrev han en dikt om sin pappa med slutorden. ”Men snart du nog får höra, pappa kommer hem.”
Några dagar efter att jag som fyraåring mist min pappa efter en kort tids sjukdom, drömde jag att han kom stegande längs den dammiga gatan mot huset i Beira, Moçambique, där vi bodde då. Han bar en resväska i handen, han log mot mig. Han sa: ”Jag är hemma nu.”
”Men det var förstås Per Anders egna fötter och inte hans pappas
som förde honom till Svenska Freds.”
Våra pappor kom aldrig tillbaka och deras icke-närvaro förändrade oss fundamentalt. För Per Anders ledde till att han växte upp med fötterna i två olika världar. Han bodde i en välgörenhetsstiftelses hus på Södermalm men fick gå i en överklasskola på Östermalm, finansierat av hans faster i ett försök att kompensera för pappans frånvaro. ”Jag levde liksom i två världar, stiftelsehusets värld och den fina skolans värld”, säger Per Anders i dokumentären. Han kände sig inte riktigt hemma någonstans, men hade samtidigt möjlighet och förmåga att smälta in i två väsensskilda samhällsklasser.
Per Anders pappas försvinnande gjorde världens orättvisor konkreta eftersom han drabbades av dem privat. Som vuxen engagerade han sig för Södermalms unga “vandaler” och skapade en plats för dem att kanalisera sina tankar och sin energi. Genom sitt berättande sökte han förändring och i takt med att hans inflytande ökade gav han mer plats åt de människor vars röster sällan hördes. Min egen pappa dog mitt i sitt arbete för att försöka göra världen bättre. Att lyfta över hans drömmar om förändring till mig själv blev ett sätt att hålla honom levande. Insikten om mina egna privilegier i kontrast mot världens djupa orättvisor, blev både en morot och en piska.
Men det var förstås Per Anders egna fötter och inte hans pappas som förde honom till Svenska Freds och detsamma gäller för mig.
I ett samtal om Per Anders Fogelström och civilkurage häromdagen spekulerade vi i hur han hade upplevt samtiden om han funnits kvar idag. Och han hade säkert känt den brännande sorg och uppgivenhet som många av oss bär på just nu. Men han hade också, med den envishet och uthållighet som kännetecknade honom, kämpat vidare. Han hade ju sett världen förändras förr. Sett Södermalms slum med dess unga förvandlas, skulden för problemen flyttas till nya utsatta grupper. När Sverige planerade att skaffa kärnvapen på femtiotalet var han en starkt bidragande kraft till att opinionen vände och det till en början självklara istället blev otänkbart. En tanke som är djupt förankrad i folksjälen sedan dess.
Om han levt idag hade han antagligen anslutit sig till marschen för gravidas rätt till en trygg förlossning som avgick från Mariatorget i söndags, följt tåget till Medis och demonstrativt suttit på trappan för att visa sitt stöd för alla människors rätt till trygghet och frihet från krig. Han hade höjt näven i luften i juli när FN beslutade om ett internationellt förbud mot kärnvapen. Möjligen konstaterat det obegripliga i att det inte skett förrän nu men också påmint sig om att förändring ofta tar väldigt lång tid och att det handlar om att aldrig ge upp. Han hade följt debatten, varit en röst i den och nyanserat den.
”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Om alla gör något kommer allt att bli gjort”, står skrivet på en mugg jag ofta dricker mitt kaffe ur. Per Anders Fogelström fick inte fylla 100 år, men hans texter och hans handlingar lever och ger oss som är kvar en puff och en uppmaning att fortsätta att se nyanserna, lösningar på problemen och fred som vägen till fred.
”Det var inte för sent, det fanns en morgondag. Flickan drömde, världen väntade.” Slutorden i Per Anders Fogelströms Stad i världen.
Det finns en morgondag. Och vi bär alla ett ansvar för hur den ska se ut. I det stora och i det lilla.
