AGNES MINNS FREDSAKTIVISTEN MAJBRITT THEORIN

Till minne av MajBritt Theorin

Första gången jag träffade MajBritt Theorin var på en ledarskapsutbildning för unga opinionsbildare som jag bjudits in till i början av 2000-talet. Jag hade nyligen börjat engagera mig i freds- och kärnvapenfrågan och flög nästan av stolen när hon kom in i rummet. Dels av den patos och energi hon utstrålade, men även av den betydelse hon gav mig, som hon gav oss alla i rummet den dagen. Ansvaret att vara den generation som skulle se till att den kärnvapenfria värld hon och många andra kämpat för så länge, skulle bli verklighet.

Innan pandemin korsades våra vägar ofta, bland annat i ABF-huset i Stockholm på seminarier på tema kärnvapennedrustning. Ibland var hon på scenen och jag i publiken, ibland tvärtom. Jag tog för givet att vi hade många år av gemensamt engagemang kvar. MajBritts död kom därför som en chock, helt oväntat. Jag hade ju ännu inte hunnit berätta för henne vad vårt första möte betytt för mig. Att jag antagligen inte jobbat med fred på heltid om det inte varit för den vrede och det ansvar hon smittat mig med den gången.

Vi var från olika generationer jag och MajBritt. Hon tilldelades Svenska Freds utmärkelse Eldh-Ekblads fredspris redan 1973, för sitt outtröttliga arbete för nedrustningsfrågor. Då var jag inte ens född. Men vi har båda kämpat i ett säkerhetspolitiskt debattklimat där vi inte bara förminskats och avfärdats som känslostyrda kvinnor, utan även för vår tro på nedrustning, avspänning och dialog. Jag läste i en artikel att MajBritts tips till andra engagerade var:

” Var tålmodig, det tar tid att förändra, men var otålig så att du förändrar.”

Och sällan har jag mött någon som ständigt burit tålamodet och otåligheten i både ord och handling som MajBritt gjorde. Nu är det upp till oss som är kvar att hålla hennes minne och hennes gärning levande.

Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds