PAX #4: DRÖMMEN OM ETT FRITT IRAN BÄR FREDSAKTIVISTER TILL HANDLING

De senaste månaderna har världen bevittnat de största folkliga protesterna i Iran sedan revolutionen 1979. 22-åriga Masha Jina Aminis död den 16 september utlöste demonstrationer och protester som lett till att tusentals människor har fängslats och hundratals dödats i kampen för frihet. 

PAX har träffat två fredsaktivister i Sverige med rötter i landet som berättar om sitt engagemang och hur de ser på det som nu händer i Iran. Läs intervjuerna med Shadiye Heydari och Farshid Ardabili här. 

“Det är beundransvärt att kvinnor tar av sina sjalar, att barn demonstrera. Det är stort och riskfyllt”

Shadiye Heydari är uppväxt med krig. 1979 lämnade hon Iran, sedan dess har hon inte sett landet. 

– Jag har sett vad krig gör med ett land, med folk. Det är därför jag är emot vapen, det är därför som jag är fredsaktivist och det är därför som jag alltid har arbetat för mänskliga rättigheter, säger Shadiye Heydari, som också är före detta riksdagsledamot.  

När intervjun med Shadiye görs har hon just varit med i ett panelsamtal som är en del av den utställning som Göteborgs lokalförening arrangerat. Samtalet handlade om kurder, kultur, krig, fredskamp och den rådande situationen i Iran.

Revolutionen som just nu pågår skapar mycket tankar och känslor hos Shadiye. Men den föder också minnen. Klipp har spridits från Iran där skolflickor tagit av sig sina sjalar och sjunger frihetssånger. 

– När jag var ett skolbarn så demonstrerade vi på skoltid. Då hade jag lämnat Iran och flytt till Irak. Jag minns särskilt en gång när vi demonstrerade för att vår lärare blev sparkad efter att ha burit kurdisk folkdräkt. Jag minns att vi protesterade för att vi inte fick läsa eller prata på vårat språk, kurdiska. Vi protesterade mot att vi inte hade mänskliga rättigheter. Det är på så många sätt samma kamp och protest som flickorna i Iran fortfarande driver, över 40 år senare.

Shadiye berättar om en revolution som legat och puttrat långt innan den 16 september i år, men att Mahsa Jina Amanis brutala död blev en sådan stark symbol för förtrycket att den började koka. Stödet för Jina födde det stora engagemanget, och vreden. 

– Jina Amani hade kunnat vara vilken kvinna i Iran som helst. Förtrycket och eländet i landet vet inga som helst gränser. Det är grymt och hänsynslöst. Alla som sätter sig upp mot styret, kritiserar regimen, mullorna eller moralpolisen tystas, eller ännu värre. Det vi ser nu är otroligt modiga kvinnor. Och män. Det är beundransvärt att kvinnor tar av sina sjalar, att barn demonstrerar. Det är stort och riskfyllt, säger Shadiye.

Demonstranterna i Iran behöver omvärldens stöd, säger hon. Inte enbart stöttande ord, utan också handling. 

– Just nu tar demonstranterna sig friheter, friheter som regimen och mullorna inte låter dem ha. Världen behöver stötta dom i kampen för frihet och kanbörja med att stänga ambassaderna i landet. Jag har alltid trott på fredliga medel och jag har alltid drömt om Irans frihet, och någonstans hoppas och tror jag att det här mörka är början på det. Det är fantastiskt att det är kvinnornas revolution men det var också tvunget att vara så, avslutar Shadiye. 

Doften av ett fritt Iran

Farshid Ardabili-Farshi är ordförande för Svenska Freds lokalförening i Nässjö och en eldsjäl som i åratal hållit det lokala fredsarbetet levande. Farshid håller sig nu vaken om nätterna när han följer sina modiga landsmän i den feministiska revolution som leds av Iranska kvinnor och flickor.

Farshid gick med i Svenska Freds 1992. Hans hem vittnar om ett hundra procent engagerat liv, fullt av innehåll och mening; högar med papper, tidningar och fredstavlor. Bredvid TV:n står den svenska flaggan vid sidan av en regnbågsflagga och två iranska. 

Att prata om modet i Iran är ofrånkomligt.

– Den här gången mejas de ner, men utan tvekan kommer det iranska folket lyckas köra ut mullorna, det iranska folket kommer inte acceptera de här auktoritära ledarna, deras tid är över. Vi måste stå enade, säger Farshid.

Farshid uttrycker att det som pågår nu är världens första feministiska rörelse som män också stödjer. Det är unikt och samtidigt återkommer han ofta till det faktum att det som händer nu i Iran är en del i en lång kamp. Tack vare kvinnornas mod vågar också männen stå upp mot mullorna.

Vad är det som skiljer sig denna gång? Vad var det som fick moralpolisens mord på Jina Mahsa Amini att eskalera så mycket frustration att självaste makten bävar? 

– Våld är en del av samhället i hög grad. Det skapas en otrygghet och en känsla av att det som hände Mahsa Aminis kunde hänt med vem som helst av oss. Folk blev förbannade och kunde identifiera sig med henne. Situationen är ovärdigt människorna.

Farshid föddes i Iran och redan som 14-åring var han till sina släktingars förvåning med i revolutionen 77-79 som störtade Shahen. Han har sedan dess på nära håll sett våldet i vitögat under Iran och Irak kriget där han tvingades att strida och nästan blev torterad till döds när han sedan vägrade.

– Jag känner dåligt samvete att jag inte är i Iran nu, med mina landsmän som ger sina liv. Den religiösa polisen skjuter rakt in demonstrationerna och siktar på huvudena. De demonstrationer jag anordnar här i Sverige till stöd är ju riskfria. Jag vill ju precis som vid revolutionen i Iran vara med i kampen för att demokrati och frihet för alla i Iran ska blomstra.

I Iran klipper kvinnorna sitt hår, att göra det är en symbol för att man sörjer. Just nu används det som en stark protesthandling. Att kvinnor sörjer bristen på frihet. 

– De Iranska 60-talisterna började drömma om jämställdhet och vi är nu föräldrar till dagens frihetskämpar. Nu stödjer vi våra modiga barn, på så sätt blir det två generationers kamp. Vi vill att fler ska kunna bestämma över sina liv, kämpa för att friheten är möjlig. När fler tror på det gör det att det inte längre är omöjligt. Tanken, idén, drömmen som blir handling bär oss.