PAX 1/16 KRÖNIKAN: FREDSPOLITIK HAR INGEN PARTIFÄRG

Under mina åtta år som ordförande har jag ofta tänkt på hur många människor jag träffat som blir precis lika irriterade på dubbelmoralen inom vapenexporten som jag blir. Det är alltifrån taxichaufförer, en pratglad själ på en fest, eller anställda högt upp i hierarkin inom både höger- och vänsterregeringar.

Jag har också många gånger tänkt på hur ofta omgivningen vill sortera in en fredsaktivist i en viss politisk tillhörighet. Så jag kan till viss del förstå dem som blir förvirrade när vi säger att vi gör politik på tvären. För freden handlar inte om ett visst politiskt parti.

Därför granskar vi beslutsfattare oavsett politisk färg. Om jag ska generalisera något, så är vi emot typiska vänsterperspektiv som värnplikt eller hela idén om att militär alliansfrihet kräver ökade militära utgifter. Och vi är emot medlemskap i militärallianser, typiska högerperspektiv, för det är inte så världen blir fredligare. Den som har fred och nedrustning för ögonen driver sina frågor över hela det politiska spektrat. Ibland gör vi det också i samverkan med olika globala nedrustningsnätverk. Det är så vi tror att hållbar fred skapas.

I vissas ögon är fredsrörelser rentav subversiva. Att debattera och kritisera försvaret och militären uppfattas som att korsa någon slags gräns. Och visst är det så att fredsrörelsen till viss del är anti­nationalistisk. Den måste se till allas bästa och ambitionen är att fred ska råda i alla länder. Inte bara den egna nationen.

Men i tider av oro och militärt vapenskrammel blir denna debatt smått absurd. Personer med överutvecklat intresse för militära frågor vädrar morgonluft, eftersom deras gärning och identitet upplevs som högre stående och mer rättfärdig. Till och med landets försvarsminister insinuerar att den som väcker kritiska frågar om Sveriges samarbete med Nato är en desinformatör.

Mängder av energi läggs på att debattera hur Svenska Freds finansieras eller att vi går någon annans ärenden. Det mest motsägelsefulla i allt detta är de som först påstår att vi skulle gå någon annans ärenden, oftast Putins, därefter kommer med en lista på saker de anser att vi borde göra i stället. ”Ta inte order från någon annan, det är ju mig ni ska lyda”.

I en demokrati är den offentliga debatten central. En organisation som Svenska Freds ska också vara en del av denna debatt och granskning. Ibland tänker jag att en välvillig tolkning av alla försök till misskreditering är att vi trots allt har väldigt mycket att säga till om och är en respekterad röst. Fast för respekterad då, enligt vissa. Vilket ju åter väcker frågan om de hellre ville att vi skulle vara tysta eller bara göra som de säger. Just denna syn på demokratisk debatt bär tyvärr spår av samma tankegods som den auktoritära ledaren på andra sidan Östersjön driver. Gör som jag säger, eller håll tyst.

En demokratisk organisation arbetar utifrån de grundidéer som dess medlemmar bestämt att den ska driva. Det är en fredsförenings uppgift att sätta sig på tvären när ropen om militära maktdemonstrationer och upprustning ekar. Och att alltid söka göra fredspolitik över partipolitiken. För freden är viktigare än allt annat.

ANNA EK

Ordförande Svenska Freds

Pax nr 1 2016