PAX 1/17: JOURHAVANDE VAPENVÄGRARE
Den vilande kampen för rätten att vägra vapen har väckts igen. Regeringens utredare föreslår att värnplikten återinförs. Svenska Freds lyfter flera brister i sitt remissvar.
– Vi har tidigare gett stöd till vapenvägrare, och kampen mot värnplikten är en väldigt stor del av vår historia. Vi fortsätter att vara kritiska till att människor ska tvingas bära vapen mot sin vilja, säger Agnes Hellström, Svenska Freds ordförande.
Svenska Freds har värnat rätten att vägra bära vapen och krävt värnpliktens avskaffande i över hundra år. På 1970-talet startades Vapenfriföreningen som en specialavdelning inom Svenska Freds, den gav ut en tidning och startade en telefonjour. På 1980-talet gick den samman med Vapenfriförbundet och Vapenvägrarförbundet bildades.
Telefonjour
En av dem som engagerade sig i förbundet var Jerker Dahne. Kärnan i verksamheten var telefonjouren och han minns hur spännande samtal det var.
– Man visste aldrig när man lyfte luren vem man skulle få tala med – var det en fredsaktivist, en anarkoliberal eller frireligiös – eller något annat?
Det fanns lika många skäl att vägra som det fanns individer, berättar han.
– En del var ju helt ensamma i det här. De hade ingenstans att vända sig tills de hittade vapenvägrarjouren. Vissa kvällar kunde man ha korta rådgivningssamtal på någon minut och andra kvällar kunde man sitta en halvtimme–timme och prata. Som en jourhavande medmänniska i vapenvägrarfrågor, berättar Jerker Dahne.
Han har både gjort vapenfri tjänst och totalvägrat. Det började som en personlig övertygelse om att det var fel att bära vapen, och han ansökte om vapenfri tjänst vilket krävde en utredning på den tiden, i slutet av 1980-talet. I samband med den vapenfria tjänsten blev han engagerad i Vapenvägrarförbundet på Svenska Freds.
– Dels ställde jag upp på Svenska Freds tankar och idéer, dels var det väldigt tilltalande med att vapenväg–rarjouren, som var kärnan i Vapenvägrarförbundet, var så konkret. Man kunde hjälpa enskilda personer som ville ha stöd och någon att tala med i den här frågan, säger Jerker Dahne.
En stor del handlade om rent praktisk rådgivning – hur fungerar det att söka vapenfri tjänst, hur fungerar det att totalvägra, vad ska man säga för att få vapenfri tjänst?
När Jerker Dahne började engagera sig i Vapenvägrarförbundet hade det precis blivit mycket enklare att få vapenfri tjänst. Därför blev det ännu mer fokus i jouren på dem som ville totalvägra. Jerker Dahne blev själv en totalvägrare när det var dags att göra repövning. Den personliga övertygelsen hade övergått till att bli ett politiskt ställningstagande.
– Den vapenfria tjänsten var så nära kopplad till det militära försvaret. Det räckte inte längre för mig att inte bära vapen, jag ville inte vara en kugge i samma maskineri.
– Frågan hade växt: Hur kan vi bygga säkerhet i världen? Jag trodde inte att det bästa sättet var att låta en massa människor göra värnplikt i Sverige. Det finns bättre saker att göra med resurserna.
Han dömdes till böter. Hade han blivit inkallad och vägrat ännu en gång hade straffet blivit fängelse. Praxis på den tiden var först böter, sedan fängelse, och därefter blev man inte inkallad fler gånger. Tidigare kunde totalvägrare kallas in och dömas till fängelsestraff upprepade gånger. Svenska Freds har en fond, Kampfonden, som vapenvägrare på den tiden kunde söka bidrag till böterna från.
Jerker Dahne har inte ändrat åsikter sedan tiden som vapenvägrare. Han tycker att det finns en romantiserad bild av plikttjänsten, även bland progressiva grupper: man menar att det finns något positivt med att göra plikttjänst, att det handlar om gemensamt ansvar.
– Som att man inte tar gemensamt ansvar om man inte har en plikt, det är ett konstigt sätt att se det på.
– Ansvar och plikt, det är två saker som strider mot varandra. Ansvar är något man får, och tar, inte något man tvingas till av lagstiftningen.
Ju fler som vägrat bära vapen, desto mer liberal har lagstiftningen blivit. På det sättet har vapenvägran inte bara varit personlig utan också haft en politisk påverkan. På 1920-talet infördes rätten att göra vapenfri tjänst, efter påverkansarbete från bland annat Svenska Freds.
Blev vilande
2010 blev värnplikten vilande, av ekonomiska och försvarspolitiska skäl, men regeringen kan väcka den till liv igen. Försvaret har haft problem att rekrytera frivilliga till militärtjänstgöring, och därför tillsatte regeringen en utredning om försvarets personalförsörjning.
Utredningen lämnades till regeringen i höstas och föreslår att värnplikten återinförs. Svenska Freds blev remissinstans och lämnade i slutet av januari in sitt svar.
Svenska Freds menar att det finns flera brister med utredningen. En av dem är det låga stödet hos unga människor för värnplikt. Bland de unga anser 27 procent att det skulle vara bra eller ganska bra att återinföra värnplikten. Majoriteten av de unga vill, enligt utredningen, hellre arbeta eller studera vidare. Svenska Freds tycker att de ungas röster borde ha tagits tillvara.
– Det är viktigt att de får ge sin bild av hur trygghet och säkerhet kan byggas, vilket är långt mer än endast genom ett militärt försvar, menar Agnes Hellström.
Ett förslag är att ungdomar redan vid 17 års ålder ska fylla i ett beredskapsunderlag, utan att vårdnadshavare gett sitt samtycke. Svenska Freds framhåller att det kan strida mot FN:s barnkonvention och tycker att det är en för tidig ålder för att påbörja vägen mot rekrytering.
Något som är en markant förändring mot tidigare är att de som gör militärtjänst skulle kunna skickas utomlands till krig och väpnade konflikter, och inte bara i fredsbevarande operationer.
– Varken vuxna eller unga vuxna ska skickas till krig och konflikter de inte valt att delta i, säger Agnes Hellström.
EVA KELLSTRÖM FROSTE
