PAX 2/16: SAKLIG, KONSTRUKTIV – OCH NÄSTAN ALLTID UPPRÖRD
Upprördhet och tvättäkta engagemang. Anna Ek är alltid sig själv.
För nio år sedan kom hon från Svenska Freds lokalförening i Lund/Malmö till Stockholm för ett jobb som biträdande generalsekreterare. Hon sov på en madrass i en kollegas kök och var inställd på att vistelsen på Svenska Freds kontor skulle bli kort. Det blev den inte.
När Frida Blom avgick som ordförande i förtid på grund av sjukdom hösten 2007 valdes Anna Ek, lokalföreningsaktiv sedan 2002, till hennes efterträdare. Men nu tackar Svenska Freds ordförande sedan 8,5 år för sig – det är dags att lämna vidare, tycker hon.
Det kanske inte alltid märks, men Anna Ek är ofta upprörd. Väldigt upprörd. När hon kommer in på vapenexporten, att människor stoppas när de flyr de krig västvärlden varit med och beväpnat, att Turkiet skjuter ihjäl flyktingar och samtidigt får köpa vapen av Sverige, då blir hon så arg att hon behöver ta till svordomar.
– I det fallet kan jag inte säga något utan att svära. Att det ser ut så här är så enormt frustrerande och gör mig så djupt ledsen, säger hon.
I debatter och i media behåller hon dock sitt lugn och vinnlägger sig om att vara saklig och bemöta motståndarnas argument. Men upprördheten är hennes drivkraft, nio gånger av tio.
– Men jag försöker göra något konstruktivt av den. Det är mänskligt att bli förbannad, men om man vill åstadkomma förändring tror jag inte att det är ilsken kamp som leder någonstans.
Framgångar
Och hennes sakliga och pålästa men samtidigt brinnande engagemang har åstadkommit förändring. Två av de största och mest konkreta framgångarna under hennes tid var att Sverige skrev under det internationella klustervapenförbudet och att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien sades upp.
– Klustervapenförbudet var ett kvitto på att vi är en duktig påverkansorganisation – herregud, det går verkligen att nå resultat tillsammans! Det kändes också väldigt, väldigt skönt. Vi jobbar ofta med stora utmaningar som ligger långt fram i tiden, men också med specifika kampanjer när det finns chans att lyckas. Det var väldigt många överlevare som var med i den internationella kampanjen och det blev en stark upplevelse att veta att nu kommer vi att minska risken att klustervapen används.
Svenska Freds hade kritiserat samarbetsavtalet med Saudiarabien sedan det inleddes i november 2005. Det förlängdes utan större debatt 2010 men inför nästa chans att säga upp det hade debatten tagit fart. En starkt bidragande orsak till det var Ekots avslöjande om planerna på att hjälpa saudierna att bygga en vapenfabrik 2012. Men utan Svenska Freds påverkansarbete hade förmodligen avtalet förlängts i relativ tysthet igen. I stället kom det rätt oväntade beskedet den 10 mars 2015 – Sverige skulle säga upp avtalet.
– Det kändes overkligt. Jag hade befarat att här har vi ännu en intensiv debatt, och så kommer det inte att hända något alls – och så gjorde det det. Jag tappade hakan. Här satt jag på ett tåg på väg till Varberg och hade inte en kotte att prata med som varit med i kampanjarbetet. Det var lite snopet.
Pengar inte allt
– Det visar att man inte behöver vara pessimistisk, man kan vara optimistisk också. Våra motståndare har ofta stora resurser och väldigt mycket att säga till om, men ibland hjälper det inte att näringslivstopparna sätter sig på tvären utan ibland har faktiskt politiska ställningstaganden och mänskliga värderingar större betydelse än näringslivet. Ofta styr pengarna mycket, men här gjorde de inte det, och det är skönt att veta.
Hon känner att hon personligen kan ta åt sig äran för framgångarna, samtidigt som hon påpekar att hon inte är den enda som kan göra det. Det finns också ett kansli, en styrelse och en hel medlemsorganisation bakom framgångarna. Att vara ordförande är att vara både ensam och inte ensam alls. Framför kamerorna, i debatterna, kan hon känna sig mycket ensam, en udda fågel bland – ofta – kostym- och uniformsklädda män. När hon blev ordförande var hon relativt ung och oerfaren, men trots det kände hon ingen skräck inför uppdraget att företräda föreningen i media. Ovan, ja, men inte skräckslagen. Däremot nervös – vilket hon döljer bra. Men den roll som kan tyckas vara den tuffaste är också den som hon tycker mest om.
– Det som är roligast är att få argumentera och ta ställning i frågor som ligger en varmt om hjärtat. Det är en blandning av att jag tycker att det är kul och att jag känner … ansvar är fel ord, men vi har 8 000 medlemmar, jag känner en samhörighet och ett gemensamt engagemang. Jag kan känna ”wow, nu får vi chansen att synas i den här frågan”.
I situationer där hon känner sig särskilt ensam, som på Saabs årsstämma, påminner hon sig om detta: hon är inte ensam, hon har alla medlemmar i ryggen. Om inte hon ställer de kritiska frågorna på Saabs bolagsstämma, vem ska då göra det?
– Jag känner ju att det är för fasen viktigt att vi syns, det är jätteviktigt att våra perspektiv kommer fram. Vi måste göra det här, för ingen annan påminner om att det blir krig bland annat för att vi säljer vapen, vår vapenexport driver människor på flykt. Få människor säger samma saker som vi, speciellt i den politiska debatten nu när alla talar om upprustning och avskräckning. Vi har ett jätteviktigt uppdrag.
Alltid offentlig
Som talesperson är hon alltid offentlig, i alla sammanhang. Hon skrattar till när hon får frågan vem hon är när hon inte är på Svenska Freds.
– Jag är ju på något sätt alltid Svenska Freds. Men det betyder inte att jag inte varit mig själv – jag har nog varit mig själv hela tiden.
När Anna Ek började som ordförande fick hon ett tips: Nu måste du välja vem du vill vara, vilken typ av ordförande du vill vara. Hon blev förvånad: Måste hon?
– Jag funderade på det där ett tag och kom fram till att jag måste ju vara mig själv. En anledning till att man upplever att politik och engagemang inte är genuint är att folk inte vågar vara sig själva. De tänker att de måste leva upp till något som förväntas av dem. Det blir ju konstigt, att spela teater hela tiden, det blir jättejobbigt. Medieträningstips är nog bra, men det gäller att ta till sig dem så att det verkligen är man själv som använder dem.
När hon tänker tillbaka på åren är det mötena med gräsrotsaktivister, i Sverige och utomlands, hon minns med mest glädje. Hon har träffat flera mycket kända personer, som Aung San Suu Kyi i Burma, men det är inte de mötena som engagerar och berör henne mest. Det gör däremot bland många andra lokalföreningsaktiva som möter vid tåget med kaffe och ostmacka före seminariet, indiska aktivister, burmesiska demokratikämpar och de ideella som kuverterar medlemstalonger på kansliet.
– Det blir så starkt när man träffar gräsrötter i andra länder som vill samma som vi. Det är inte bara vi som hittat på det här med att stoppa vapenexporten, utan människorna i slummen utanför Bangalore tycker också att det vore en bra idé för det skulle kanske underlätta deras möjligheter att få rent vatten. Det blir så påtagligt varför det är lönt att fortsätta.
Två olika känslor
Hon känner starkt både för frågan om vapenexport och för fredsbyggande.
– Båda gör mig lika engagerad, men det är två helt olika känslor – det ena gör mig förbannad, det andra gör mig glad. Det är superviktigt att jobba med bägge frågorna för att visa vad vi är för och vad vi är emot.
Anna Ek förstår att det kan låta märkligt, men hon vet faktiskt inte vad hon ska göra nu. Hon känner ingen oro, det kommer att lösa sig och hon har inget behov av att klättra på någon karriärstege. Det kanske kan bli en ledande position någonstans ändå, men det viktigaste är att hon får jobba någonstans på ett ställe där hon känner att hon gör något viktigt som hon blir engagerad av.
Ur föreningsdemokratisk synpunkt tyckte Anna Ek att det var dags för en ny person att ta över Svenska Freds, men det är med blandade känslor hon lämnar över.
Hon ser med stor glädje och nyfikenhet fram emot att se vad som händer med föreningen. Men hon känner också vemod.
– Det här har varit något av det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Tänk om det var det också?
EVA KELLSTRÖM FROSTE
