PAX 3/16: KRÖNIKAN: NU FÖRBJUDER VI KÄRNVAPEN!
Vi har en viktig uppgift framför oss, skriver Josefin Lind, generalsekreterare för Svenska Läkare mot Kärnvapen
Min vän Setsuko Thurlow var 13 år när den amerikanska atombomben förintade hennes hemstad Hiroshima. Hon har berättat om hur hon kravlade sig ur den raserade byggnaden hon befann sig i för att finna sina medmänniskor ligga döda överallt på gatorna.
De som inte omedelbart hade omkommit gick som spöklika figurer runt i staden med huden hängande från kroppen, letande efter vatten och vård. Nästan ingen sjukvård fanns då de flesta läkare och sjuksköterskor också hade omkommit och sjukhus raserat.
Setsuko som nu är 84 år reser världen över för att berätta om vapnens fasansfulla effekter, för att få omvärlden att ta sitt förnuft till fånga och förbjuda dessa helvetesvapen. Totalt dog ca 230 000 människor i Hiroshima och Nagasaki, och än i dag vårdas människor på sjukhus för dess konsekvenser. Kärnvapen liknar inget annat vapen då dess effekter inte bara är omedelbart katastrofala utan förföljer människor i generationer och orsakar svåra strålningsskador och andra plågsamma sjukdomar.
Fram till nyligen har de nio kärnvapenstaterna själva tillåtits bestämma i vilken takt de vill nedrusta. Det har lett till att miljarder läggs på modernisering och underhåll av arsenalerna – dessutom har antalet kärnvapenstater ökat genom åren. De kärnvapenfria staterna har tvingats stå vid sidan om och bara se på medan kärnvapenstaterna håller världens befolkning som gisslan. Få reella framsteg har gjorts, men nu börjar äntligen saker att röra på sig.
På den öppna arbetsgruppen om kärnvapennedrustning (Open Ended Working Group) som ägt rum under året med mandat av FN:s generalförsamling röstade majoriteten av världens stater för att starta förhandlingar om ett kärnvapenförbud under 2017.
Detta är resultatet av mångårigt och hårt arbete där civilsamhället genom kampanjen ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons), som Svenska Freds också är medlem i, tillsammans med stater har omdefinierat debatten och fokuserat på att lyfta konsekvenserna av kärnvapen som det grundläggande argumentet för nedrustning. Ett argument som kärnvapenstaterna svårligen kan bemöta.
Ett kärnvapenförbud, även om inte kärnvapenstaterna initialt återfinns vid förhandlingsbordet, skulle utgöra ett logiskt steg i den humanitära rätten och vara en pusselbit och ett verktyg att använda som påtryckningsmedel gentemot kärnvapenstaterna. Det skulle även vara ett effektivt sätt för de kärnvapenfria staterna att tydligt deklarera kärnvapen som förbjudna vapen och därigenom placera vapnen på samma rättsliga plats som andra förbjudna vapentyper. Därigenom kan de verka för att stoppa finansiering av kärnvapenindustrin och visa att kärnvapen inte ger någon upphöjd status, utan är paria.
Tyvärr har Sverige ännu inte uttalat något stöd för ett kärnvapenförbud. Den återuppsatta folkrätts- och nedrustningsdelegationen som ska vara rådgivande i frågan har ännu inte slutfört sitt arbete och därför har Sverige ingen politik att driva. Det innebär att än så länge står Sverige utanför den majoritet som vill verka för en säkrare värld och detta med en regering som tydligt deklarerat att kärnvapennedrustning är en hörnsten i svensk utrikespolitik.
Vi har nu en viktig uppgift framför oss. När staterna i dagarna träffas i FN:s generalförsamling kan vi inte acceptera att Sverige inte är med och skapar historia och verkar för en säkrare, klokare och bättre värld. En värld utan kärnvapen.
JOSEFIN LIND
Generalsekreterare, Svenska Läkare mot Kärnvapen
