PAX 3/16: NYA ORDFÖRANDEN VAN ATT UTMANA NORMER
Agnes Hellström har en utopisk bild av vad hon vill med ordförandeskapet: förändra världen.
– Det är klart jag vill, annars skulle jag inte vara här. Sedan kanske det inte är helt realistiskt att jag under min tid som ordförande kommer att uppnå att Sverige slutar exportera vapen och att alla Svenska Freds samarbetsländer blir fungerande demokratier, men det måste ändå vara mitt långsiktiga mål, säger Agnes Hellström, som valdes till Svenska Freds ordförande på kongressen den 18 juni.
– Det känns fantastiskt. Det är ju både sjukt läskigt och sjukt roligt, men att få koncentrera sig bara på det som jag varit engagerad i så länge, det är så lyxigt att jag blir alldeles lycklig.
Hon hamnade hos Stockholms Freds 2003, efter att ha bott utomlands ett tag. Som nybliven ordförande för lokalföreningen drog hon igång fotbollslaget Freden IF (numera Love and Peace United tillsammans med RFSU), lärde ut hur man vek tusen tranor av papper och ordnade fredsläger. I en intervju i Pax 2005 sade hon att hon dittills inte gjort samma sak längre än 1,5 år – därefter blev hon för rastlös. Men redan då förklarade Agnes Hellström att hon hittat hem i Svenska Freds.
Och i det hemmet blev hon kvar. 2011 blev Agnes Hellström invald i centralstyrelsen för Svenska Freds och de senaste åren har hon också varit vice ordförande.
Orättvisor
Det som har engagerat Agnes Hellström sedan hon var barn är orättvisorna i världen. Hennes uppväxt präglades starkt av att hennes far dog i sjukdom i Mocambique strax före hennes femårsdag. Dit hade familjen flyttat något år tidigare för att utföra solidaritetsarbete för Afrikagrupperna.
– Jag har hört så mycket om hur han kämpade för att förändra världen, jag plockade liksom upp den bollen.
Agnes Hellström är författare och journalist. Hon har skrivit berättelser sedan hon var barn.
– Jag var väldigt introvert som liten, jag hade svårt för sociala sammanhang, svårt att prata med människor. Jag bar på en sorg över en förlorad förälder. Jag började skriva och leka berättelser som handlade om allt från det jag inte var i närheten av till det jag faktiskt hade upplevt.
När hon sedan skulle börja studera och insåg att hon kunde koppla sin drivkraft att jobba mot orättvisor och förändra världen till att hon var bra på att berätta historier föddes idén att hon kanske kunde arbeta med skrivande. Hon gick en journalistutbildning och en dokumentärfilmskurs och arbetade sedan bland annat med kundtidningar – men hon skrev också en roman om internatskolelivet, utifrån sina egna erfarenheter som internatelev på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket.
– Jag ville berätta skönlitterärt om min upplevelse av internatskoletiden. Det vi hade i svensk litteratur var Jan Guillous ”Ondskan” . Det har gått 30 år sedan dess och ingenting har hänt i internatskolevärlden, den är lika stängd och hierarkisk, lika obenägen att förändras. Jag ville ge en ung tjejs bild av liknande erfarenheter.
Se över muren
Hon ville också öppna den stängda världen för omvärlden, låta människor titta in över muren.
– Jag gjorde ju det med vetskapen att det kanske inte skulle falla i god jord. Du ska inte prata om baksidorna med internatskolevärlden för då sviker du familjen. Och det var samtidigt en trigger för mig. Jag går verkligen igång när någon försöker tysta mig för att det ska vara så, för att traditionen är sådan.
Några år efter romanen, 2013, kom hennes reportagebok ”Att vara utan att synas”, som handlade om de tre riksinternaten i Sverige. Den råkade ges ut samtidigt som den så kallade strykjärnsnollningen på Lundsberg, och Agnes Hellström fick ta debatten i media – direktsändning, Aktuellt, morgonsoffor, P1. Hon talar om lyxen att kunna uttrycka sig fritt i Sverige, jämfört med hur många journalister har det ute i världen, men det fanns ändå ett pris för Agnes att betala när hon vågade avslöja och ifrågasätta strukturerna och traditionerna i internatskolevärlden.
– Risken jag tog var att ingen skulle vilja ha med mig att göra längre. Reportageboken om internat fick familjemässigt ganska stora konsekvenser för mig, med släktingar som inte vill ha kontakt längre. Ibland har jag undrat om det var värt det. Men då läser jag breven jag fått av människor som tycker att boken var viktig, och då har jag tänkt att jag var en av de få som kunde skriva den.
Nu känner hon att hon kan luta sig mot erfarenheterna från debatten kring internaten. Hon fick ta en tuff debatt då, och därför känner hon sig lugn och redo inför att ta debatt om Svenska Freds frågor.
– Det finns likheter, som typen av människor att möta i debatter – liknande män i liknande kostymer med härskartekniker. Jag är van vid det, jag kan möta alla sorters meningsmotståndare och jag kan genomskåda när någon försöker förminska mig.
Svår uppgift
Att möta media och ta debatter skrämmer henne alltså inte. Utmaningarna ligger på andra plan, i ett klimat där krafterna för militär upprustning är så starka.
– Svenska Freds står inför en svår uppgift: att förändra den rådande normen att konflikter löses med militära medel och driva frågor om fredlig konflikthantering, nedrustning och demokratibygge. Samtidigt är jag så starkt övertygad om att det är det enda sättet att skapa en värld som inte i slutänden går upp i rök.
– Jag vill att föreningen ska växa och bilda opinion kring vapenexporten – jag tror att många människor fortfarande inte är medvetna om vilken stor vapenexportör Sverige är. Det är också viktigt att stärka människors handlingsutrymme, som vi gör i våra projekt i andra länder, stötta dem att få mer makt över sina liv. Ju fler frivilliga val som människor kan göra, desto mindre risk är det att vi hamnar i konflikter. Ju mer demokrati vi kan bygga, desto bättre odds finns för fler delar av världen där människor kan växa upp och känna sig trygga och fria.
En annan utmaning är att inte bränna ut sig själv.
– Det är klart att jag känner prestationsångest. Jag har väldigt höga förväntningar på mig själv. Jag är perfektionist, på gott och ont. Jag måste lära mig att släppa kontrollen för annars kommer jag att braka in i något, säger Agnes.
Men egentligen blir hon mer stressad av nio till fem-jobb än av att kunna ägna något 100 procent av sin tid och sitt engagemang. När hon skriver böcker är de alltid med henne, nu är Svenska Freds ständigt i hennes tankar.
– Det här uppdraget innebär allt från att åka till Burma till att sitta på en stol och grotta ner sig i något ämne. Det är suveränt roligt!
Bygga lego
Och hon har sina andningshål, som att titta på tv-serier med sin sambo, lyssna på radiopoddar som handlar om helt andra saker än fred och säkerhet, och bygga lego med barnen. Med två små barn är det ju dessutom omöjligt att ägna uppdraget all vaken tid.
Sambon Luis Lineo är sedan två år tillbaka ordförande för Män för jämställdhet. Så nu är de två ordförande i familjen. Ibland en logistisk utmaning, men Agnes ser det mest som en fördel. De hjälper varandra mycket och frågorna hänger ihop.
– Vi är väldigt lika och engagemangsdrivna båda två. Jag är lyckligt lottad som hittat en som drivs av samma saker som jag.
Agnes Hellström vill skapa förändring. Hennes största rädsla är att inte göra skillnad. Samtidigt är det vetskapen om att Svenska Freds har skapat förändring och tron på att föreningen kan fortsätta göra det som gör att hon inte blir desillusionerad i en orolig värld.
EVA KELLSTRÖM FROSTE
