PAX 4/17: GRÄSRÖTTER MED MAKT ATT PÅVERKA I KRIGSDRABBADE LÄNDER

– Hela mitt liv har varit en kamp. Under Sudan-tiden kämpade vi får våra rättigheter, och jag kämpade för att mina barn skulle kunna åtnjuta sina rättigheter, inte behöva kämpa för dem. Nu, efter självständigheten, märker vi till vår förvåning att kampen fortsätter, säger Moses Monday John från Sydsudan.

Viviana Machuca och Claudia Mejia Duque berättar hur deras organisationer fått direkt inflytande på fredsprocessen och fredsavtalet i Colombia.

I Colombia implementeras just nu ett fredsavtal, i Sydsudan finns ett fredsavtal som inte efterlevs och utvecklingen går bakåt på grund av den väpnade konflikten i det unga landet.

Fredsaktivisterna är i Sverige för seminarier och möten med svenska politiker och departement, och deltar bland annat på MR-dagarna i Jönköping, inbjudna av svenska partners.

Moses Monday John är en av grundarna till ickevåldsorganisationen Onad, Oganization for Nonviolence and Development, tidigare med prefixet Sudanese. För tio år sedan träffade Pax Moses Monday John när han var på besök i Sverige hos den svenska partnerorganisationen Kristna Freds. Han är från södra Sudan men hade då flytt till Sudans huvudstad Khartoum i norr där han engagerade sig i att med icke­våldsmetoder lösa konflikter mellan människor.

Livet har förändrats för honom sedan dess. Sydsudan har blivit ett eget land. Men det blev inte som han tänkt sig. När Sydsudan blev självständigt 2011 kände han sig lycklig, exalterad.

– Jag kände att äntligen har jag ett land som jag kan kalla mitt eget, ett land jag röstat för, ett land där jag värderas som en första klassens medborgare. Men olyckligtvis började vi slåss mot varandra inom tre år, säger Moses Monday John.

Han har dock inte gett upp hoppet, för han vet att problemen går att åtgärda, att sydsudaneserna vill verka för fred och för att Sydsudan en dag ska bli ett land där alla behandlas lika och alla får trygghet, hälsovård, mat och får åtnjuta sina mänskliga rättigheter.

Tror på ickevåld

Han är själv engagerad i den kampen och är övertygad, precis som för tio år sedan, att ickevåld är den mest effektiva vägen för att nå dit. Onad verkar för fred, rättvisa och demokrati, och det gör de bland annat genom utbildningar och workshops i fredsbygge och ickevåld, genom  påverkansarbete och genom att bygga kontakter och förtroende mellan det civila samhället och polisen.

– Vi ser hur många unga inte bara vägrar att göra militärtjänst, de är heller inte beredda att döda varandra och gå med i väpnade grupper. Vi har fredslektioner i skolorna där vi lär dem värdet av icke­våld och fred, och hur de kan bli ansvarsfulla medborgare. Vi arbetar med kvinnogrupper för att kunna förändra samhället. Vi arbetar med kyrkoledare och muslimska ledare som ett medel att nå fred.

När dåvarande Sonad bildades handlade det om att ta itu med fiendebilder som odlades i norra och södra Sudan. Nu har förutsättningarna förändrats.

– Nu handlar det snarare om hur etnicitet politiseras. Sydsudan är ett självständigt land, men i detta självständiga land fragmenteras människor längs etniska linjer. Den största etniska gruppen sitter på den största politiska, militära och ekonomiska makten och förtrycker mindre grupper. Det är detta vi kämpar emot. Medborgarskap ska baseras på rättigheter och plikter, och alla medborgare ska behandlas lika och ha tillgång till offentlig service oavsett etnicitet, religion och politiska åsikter.

Numer är det därför oftast sydsudaneser med olika etnisk bakgrund som deltar i Onads workhops. Ofta kommer oenigheter mellan grupperna upp till ytan.

– Det är bra, men viktigast är att människorna kan identifiera vad som är rätt, snarare än vem som har rätt. Lojaliteten med gruppen är stark, säger Moses Monday John.

Onad är också engagerat i fredsförhandlingarna. De genomför konsultationer i civilsamhället och tar reda på vilka frågor människor anser behöver lösas. Onad dokumenterar detta och för det vidare till medlarna. Onad övervakar också hur fredsavtalet följs och lämnar rekommendationer till parterna.

– De lyssnar på en del av det vi har att säga, annat bryr de sig inte om. Vi uppskattar det vi når framgång med, det andra fortsätter vi lyfta, så att freden kan återställas, konstaterar Moses Monday John.

Han understryker att Sydsudan skapat sina egna problem och har ansvar för att lösa dem, men det finns också mycket omvärlden kan göra för att stötta det arbetet. Ett problem som han lyfter är att många givare helt skiftat sitt stöd, från att gå till att stötta fredsbyggande till att bli 100 procent humanitärt. Det tycker Moses Monday John är mycket olyckligt. Det behövs en balans, menar han. Den humanitära nöden är stor som följd av kriget, men om inte fredsbyggandet också får stöd kommer den humanitära krisen aldrig att lösas.

– Utvecklingen borde gå framåt, men när en konflikt pågår går utvecklingen bakåt. Sydsudan är inget fattigt land egentligen, men eftersom vi inte utnyttjar de tillgångar vi har till allas väl så ses vi som fattiga, säger han.

Rapportera

Omvärldens vilja att agera i Sydsudan är också beroende av att folk känner till vad som händer i landet. Han vill att journalister ska komma till Sydsudan och rapportera – men inte bara om våldet och nöden.

– Berätta också om fredsaktörernas aktiviteter, så att omvärlden också för höra att det finns ansträngningar i det civila samhället att göra motstånd och lösa konflikter med ickevåldsmetoder, uppmanar Moses Monday John.

I Colombia ser situationen annorlunda ut. Efter över 50 års inbördeskrig implementeras nu ett fredsavtal. Pax träffar Viviana Machuca från det ekumeniska fredsnätverket Dipaz och Claudia Mejia Duque från Sisma, ett nationellt nätverk för kvinnor i Colombia. De är inbjudna av Colombiagruppen, ett nätverk som består av olika organisationer i Sverige som jobbar med Colombia, och har samarbete med Svenska kyrkan som hjälpt dem i arbetet med fredsförhandlingarna.

Dipaz företräder kyrkor som inte är katolska. Organisationerna i nätverket  jobbar bland annat med att dokumentera övergrepp mot mänskliga rättigheter mot människor inom de trosinriktningar de företräder, andra jobbar med återupprättelse och rättvisa, några med fredsteologi, andra med barn och unga. Nätverket skapades 2014 för att bygga en plattform när fredsförhandlingarna startade.

– Under förhandlingarna skickade vi budskap till de förhandlande parterna, och när förhandlingarna höll på att bryta samman uppmanade vi både regeringen och Farc att fortsätta, utifrån det andliga perspektivet, berättar Viviana Machuca.

Det mest tydliga beviset på att de hade framgång, förklarar hon, är att Dipaz direkt nämns i fredsavtalet. Dipaz har också fått en speciell roll i att under implementeringen av avtalet ta ansvar för den psykosociala delen. Det handlar till exempel om att följa med offren och hantera de psykologiska konsekvenserna vid minnesceremonier där förövarna erkänner sin skuld.

Dipaz deltar också i övervakningen av avväpning och demobilisering och har upprättat så kallade humanitära hus där avväpningar äger rum.

Sisma har under många år arbetat med att stötta offren för det sexuella genusbaserade våldet under inbördeskriget. Därför blev de erkända som en viktig referenspunkt under fredsförhandlingarna.

Förslag in i avtal

Under förhandlingarna utarbetade Sisma tillsammans med andra kvinnoorganisationer ett förslag som kallades för ”cinco claves”, fem huvudpunkter. Hela det förslaget lyftes i praktiken in i själva avtalet.

– Vi hade så mycket framgång att internationella experter anser att det är det mest avancerade fredsavtal som antagits vad gäller genusfokus, säger Claudia Mejia Duque.

Men sedan kom bakslaget. när det colombianska folket röstade nej till fredsavtalet. Det ledde till nya insikter, berättar Claudia Mejia Duque.

– Ett av skälen till den enorma polarisering som skapades under kampanjen inför folkomröstningen handlade just om att vi lyckats inkludera genusfokus i fredsavtalet. Det var främst breda lager av kyrkliga och religiösa aktörer som ansåg att det riskerade hela familjens fortlevnad i Colombia, förklarar hon.

Efter folkomröstningen skulle fredsavtalet omförhandlas.

– Då började vi förstå att vi måste sträcka ut handen till de religiösa delarna av samhället, de som varit emot fredsavtalet, och att arbetet för genusfokus måste breddas mycket mer, förklarar Claudia Mejia Duque.

Dipaz jobbade också med att förändra attityderna till fredsavtalet. Viviana Machuca har fört dialog med många av de konservativa pastorerna.

– Vi ville förstå utifrån vilken utgångspunkt de förespråkade nej. Det är ingen enkel dialog. Vi vädjade till dem att de inte skulle bry sig så mycket om vad som stod i avtalet i relation till kvinnorna som offer, utan uppmärksammade dem på att genom att de haft så stort fokus på att vara emot genusfokus så hade de inte lyckats få gehör för sina egna frågor, säger Viviana Machuca.

Många av minoritetskyrkorna var väldigt utsatta under konflikten men deras dokumentation om MR-övergrepp fanns inte med i fredsavtalet. Tack vare den nya dialogen kom frågan om den religiösa förföljelsen med i förhandlingarna.  Samtidigt lyckades man rädda kvar större delen av det som förhandlats fram som gällde genusfokus i det omförhandlade fredsavtalet.

Både de och Moses Monday John känner av att utrymmet för det civila samhället krymper. Colombia är ett av de farligaste länderna att vara kvinnlig MR-försvarare i. Men de vittnar också om styrkan i det civila samhället.

– Vi har ett väldigt starkt civilsamhälle i Colombia, och genom vårt arbete har vi gjort det möjligt för oss att delta på offentliga arenor som FN, säger Claudia Mejia Duque.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

Pax nr 4 2017