PAX 4/17: HALLÅ DÄR, EMILIA

Vad var det med kärnvapen som fick dig att bli så engagerad?

– Det kändes så otroligt viktigt, ju mer man lär sig desto mer ser man kopplingarna till så mycket annat i världen. Kärnvapen är en avgörande fråga för mänskligheten. Det är en mänsklig uppfinning som kan rasera hela vår tillvaro på jorden inom några minuter. När man kommer till insikt om vilka risker som finns så överskuggar det allt annat. Det måste lösas så fort det bara går så vi slipper ha det här svärdet hängande över oss.

Vad var det du gillade med Svenska Freds när du blev medlem?

– Det första var faktiskt att Svenska Freds arbetat för att det skulle finnas möjlighet att göra vapenfri tjänst. Jag var i den åldern och insåg att jag aldrig kunnat göra värnplikt själv. Och frågan om fredlig konflikthantering, att hitta konstruktiva lösningar i förhållandena mellan länder. Det råder sådan brist på det.

Hur började engagemanget i lokalföreningen?

– Jag var först passiv medlem några år. Jag blev inte aktiv förrän 2013 då lokalföreningen i Lund-Malmö var på väg att somna in. En av våra äldsta medlemmar, Albert Vel, ringde runt till medlemmarna och fick ihop ett litet möte där min mamma Elisabeth var med. Vi bestämde oss för att vi skulle försöka i alla fall. Den aktivitet vi började med var en studiecirkel om kärnvapen.

Vad hände sedan?

– Det accelererade ganska snabbt, det hände så mycket de här åren som vi kände att vi var tvungna att ta tag i. Som värdlandsavtalet, det fanns ingen tid att förlora.

Hur menar du?

– Vi är inne i en viktig period historiskt, nu finns chans att bromsa upp det här som annars verkar drivas av sig självt över svenskarnas huvuden. Vi ville göra allt vi bara kunde.

Vad får dig att fortsätta engagera dig?

– När man är inne i det känns det väldigt meningsfullt och givande. Dels att jag lär mig så mycket själv, dels att jag känner att jag är del av en kraft som håller emot militarisering och Sveriges närmande till Nato. Oavsett vad man åstadkommer känns det bra i hjärtat att göra någonting, att sprida så mycket information man bara kan.

Hur kände du när Ican fick Nobels fredspris?

– Vi var helt överlyckliga, det var det bästa som kunde hända. Det innebär en otrolig draghjälp för att få folk att uppmärksamma kärnvapenfrågan. Vi ska försöka dra nytta av det så mycket som möjligt. Vi märkte redan dagen efter, då vi hade bokbord, att människor var betydligt mer intresserade, folk var positiva och gratulerade.

Vad har ni för aktiviteter?

– Vi ordnar offentliga möten och föreläsningar och delar ut flygblad. Vi har en utställning om kärnvapen som vi satt ihop med material från Ican (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) som vi visar så ofta som möjligt.  Vi skriver insändare, och min mamma leder Fredskören som vi sätter ihop till specifika tillfällen. Tanken är att sprida fredsbudskap med musik. Det är väldigt kraftfullt. Vi har sjungit på FN-dagen, på MR-dagarna i Malmö och i början av september på ”Fredsmys”, ett stort evenemang på Mejeriet i Lund.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

Namn och ålder: Emilia Mühlhäuser, 26 år.

Sysselsättning: Biolog, precis avslutat masterutbildning om hållbara matsystem. Jobbar med att analysera frukt, grönsaker och blommor på laboratorium i Helsingborg.

Tycker särskilt mycket om: Insekter. Jag var på en forskningsstation på Öland och jobbade med ett inventeringsprojekt. Det finns så mycket skönhet och diversitet bland insekter. Ju mer man kan desto mer intresserad blir man. Samma som med fredsfrågan!

Viktigaste fredsfrågan:  Att folkbilda, ge folk den historiska och geografiska kontexten. Ge kunskapen om vad krig innebär och om fredlig konfliktlösning.

Pax nr 4 2017