PAX 4/17 KRÖNIKAN: KÄNSLOR BLIR FARLIGA NÄR DE INTE FÅR PYSA UT
Fredsrörelsen blir ofta anklagad för att vara känslostyrd, men det är kränkt manlighet och sårade känslor som nu skapat ett allt osäkrare säkerhetspolitiskt läge, skriver ordförande Agnes Hellström i sin krönika.
Jag var fyra år första gången jag såg min mamma gråta. Ett brännskadat barn i min egen ålder som fått sjukgymnastik, hade blivit sämre efter en operation. När mamma berättade om händelsen för pappa vid middagen, kom tårarna.
Trots att jag under flera månader levt i en stad i östra Moçambique, där människor dagligen kom till sjukhuset med skador orsakade av krig, var det mammas gråt som rubbade min trygghet. Den skrämde mig, eftersom den förmedlade en så stark känsla av sorg och uppgivenhet.
Men barnet blev bättre sedan, lärde sig att gå igen och min mamma fortsatte att ge nya patienter sjukgymnastik. Och som vuxen har jag förstått styrkan och nödvändigheten i att gråta. Jag har omvandlat minnet till ett oumbärligt redskap i min yrkesroll.
För om det är något som fredsrörelsen i allmänhet och kvinnor i synnerhet tränat mycket på, är det att hantera sina känslor. Liksom mammas gråt var en ventil för henne att pysa med för att därefter hantera och ta tag i problemet på nytt, kan jag tömma tårkanalerna i morgonkaffet och därefter lämna känslostyrda argument utanför debatten när jag diskuterar fredspolitiska frågor.
Samtidigt är gråt något som få makthavare vill kännas vid. Och ett av skälen till att min mammas tårar skrämde mig som fyraåring var att det i många sammanhang finns ett likhetstecken mellan känslor och svaghet. En inställning som är särskilt vanlig bland män med makt. I den säkerhetspolitiska debatt som är del av min vardag görs ständiga försök att förminska alla oss som argumenterar för hållbar fred och nedrustning till naiva och känslostyrda drömmare. Typiska gråtande kvinnor.
Samtidigt kan vi alla återkommande bevittna hur kränkt manlighet och sårade känslor skapat ett allt osäkrare säkerhetspolitiskt läge de senaste månaderna. Ett av de mest talande exemplen är USA:s president Donald Trumps och Nordkoreas diktator Kim Jong-Uns regelrätta pajkastning av förolämpningar mot varandra, med uttalade hot om kärnvapenkrig.
”Men hallå gubbar, lugna ner er!” vevar majoriteten av världens befolkning frustrerat, men ingen av gubbarna lyssnar. Tänk om de hade fått verktygen att hantera i stället för att agera sina känslor. Om de haft ventiler att pysa ur i en trygg vrå. Då hade de kanske inte behövt hota med kärnvapenkrig i affekt utan i stället kunnat vända sig till förnuft, rationalitet och dialogvilja.
Men medan de mäktiga männen brottas med sina känslor organiserar sig den naiva fredsrörelsen. Och i oktober belönades 468 civilsamhällesorganisationer i 101 länder och dess hundratusentals aktivister med Nobels Fredspris för sitt arbete för ett förbud mot kärnvapen under Icans paraply. Vi är många som kan vår historia och vet att den här typen av förbud har betydelse, oavsett om alla stater från början är med på tåget eller inte.
Och när Nobelkommittén läste motiveringen i direktsänd tv inför hela världens ögon och öron, då grät jag inför öppen ridå. Lät känslorna synas och kännas. Med näven i luften.
AGNES HELLSTRÖM
Ordförande för Svenska Freds
