JAG HADE VARIT MEDLEM i Svenska Freds i knappt ett år när jag fick ett brev från kansliet i Stockholm med en inbjudan till en fredsutbildning, som jag glad men nervös tackade ja till. Vi var tio unga som sakta men säkert tränades i olika verktyg för opinions- och påverkansarbete.
VID ETT TILLFÄLLE skulle vi föreläsa om ett valfritt ämne. Jag hade förberett mig hemma med ångesten skrapande i magen. Väl framför gruppen hörde jag rösten darra, kände kroppen skaka. Jag minns knappt feedbacken efteråt, men någon sa att min stadiga röst gett dem en känsla av lugn.
Och så kan det vara, det som syns utåt är inte alltid det som känns inuti. Så jag fortsatte att utmana mig själv, övade argumentation och debatt, skrev en insändare som jag fick publicerad i Aftonbladet. Den uppmanade statsminister Persson att ta upp den internationella brottmålsdomstolen ICC när president Bush var i Stockholm på besök och jag satte upp den på kylskåpet. Men trots stoltheten över att ha fått en text publicerad var jag uppgiven, för Göran Persson struntade i min uppmaning. Och i det stora hela, vad betydde egentligen min röst, när den inte förändrat någonting alls?
MED FACIT I HAND hade fredsutbildningen på Svenska Freds kansli större betydelse än jag kunnat ana. Jag pressades ur min bekvämlighetszon, fortsatte mitt nu rätt långa engagemang inom Svenska Freds och genom åren har jag ofta tänkt på den där utbildningen. Drömt om att i större skala kunna ge unga verktyg både för att påverka och förändra, men även för att ta sina kunskaper vidare till andra.
Under våren har jag genom genom Fredsakademin fått se drömmen förverkligas. Jag har följt våra 62 blivande fredscoacher när de utmanat sig själva i att hålla workshops och leda övningar. Jag har fått lyssna på samtal om fred och säkerhet som gett så mycket pepp, hopp och energi. Och inom kort kommer de att ta sina kunskaper ut i gymnasieskolor och prata vidare med andra unga om hållbar fred och säkerhet.
NYLIGEN FICK JAG ETT MEJL av en av våra deltagare, som bland annat skrev: ”Jag har helt plötsligt funnit min ’grej’ i världen på grund av er och förstår nu att man inte behöver vara världens mäktigaste eller rikaste person för att hjälpa världen, man behöver bara ha en röst”. Och det fick förstås överväldigade tårar av glädje att porla nedför kinderna.
Det är lätt att känna sig maktlös och tänka att den där insändaren jag skrev, den där manifestationen jag gick till, de gjorde ingen skillnad. Men det stämmer förstås inte. Meningen ur mejlet jag fick sammanfattar vad förändringsarbete handlar om. Att alla röster har betydelse. Och även om de inte hörs jättestarkt när de används var för sig, blir de tillsammans med andra röster en megafon som skakar om världen.
I DET HÄR NUMRET av Pax finns röster från Fredsakademins deltagare med för första gången. Det känns som början på något stort.
AGNES HELLSTRÖM, ordförande Svenska Freds
