PAX NR 4 2020: GÄSTKRÖNIKA AV PAVEL SUPANENKA
Sedan augusti pågår fredliga protester i Belarus efter att diktatorn Aleksandr Lukasjenko hävdat att han själv vann presidentvalet den 9 augusti. I den här krönikan berättar filmaren Pavel Supanenka om protesterna och kampen för fred och frihet.
Tänka dig att du går nerför gatan med ett band runt armen för att du vill visa andra att du stödjer någon slags idé, men att du vaknar upp på intensiven, i handklovar och med brutna ben och sönderslaget ansikte så att du inte kan känna igen dig själv i spegeln.
Det här är inte påhittat. Det här är vad som händer just nu i Belarus – ett land där lag och ordning inte har fungerat på 26 år. Mitt land.
Ibland kan jag inte vara tyst när det händer hemska saker i mitt land. Det är svårt att fokusera, det är svårt att jobba och låtsas som om inget hänt. Och det är en av orsakerna till att jag inte har postat något på youtube på mer än två månader. Jag kunde bara inte göra det. Och samtidigt lovade jag mig själv att jag inte skulle fortsätta med min youtube-kanal förrän jag postade den här filmen, för i den här filmen vill jag berätta hur mycket lidande och hat som Belarus går igenom just nu på grund av att en enda person – som under 26 år har tagit ifrån oss vår konstitution, våra nationella symboler, vår rösträtt, mänskliga rättigheter, ja, alla grundläggande rättigheter – vill ge sig själv möjligheten att styra det här landet ända till slutet av sina dagar.
I augusti i år hävdade han att han vunnit presidentvalet för sjätte gången i rad. Men vi, belarusier, som har frihet i vårt DNA, höll inte med. Hundratusentals människor gick ut på gatorna i en fredlig
protest för att visa att det handlade om valfusk, om stora lagbrott under valkampanjen. Men lagstiftning existerar inte i det här landet. Det enda svaret som kunde följa var våld, lögner och återigen våld.
Tusentals gripna, tusentals torterade, och flera som blev våldtagna och till och med dödade. Och det händer fortfarande, just nu.
Regeringen vill inte ha någon dialog med de som protesterar och representerar majoriteten. Varför? Därför att genom att göra det visar de svaghet och vilja att dela med sig av makten. Och om regeringen förlorar makt kommer de ansvariga behöva svara för alla de brott de gjort i det förflutna och de brott som de begår just nu. Det är därför som myndigheter kommer fortsätta göra dåliga saker och skrämma människor eftersom rädsla är en diktaturs starkaste vapen.
Eller snarare var det starkaste vapnet. För nu fungerar det inte längre. Människor blir slagna men, de ger inte upp. Människor blir gripna, men i deras ställe kommer nya. Det är mer och mer protester – på gatorna, på universiteten, i varje distrikt och område, på spårvagnar och bussar, i små städer och byar, i köer och mataffärer och, viktigast av allt, i våra huvuden.
Det finns inte längre någon återvändo. Frågan är inte längre om, utan när, vi belarusier kommer kunna rösta fritt, leva utan rädsla och leva i fred igen. Och medan tusentals människor fortfarande sitter i fängelse bara för att de har en annan åsikt om den politiska situationen i vårt land, fortsätter kampen.
Det finns så mycket hjälp som strömmar till oss från våra grannländer och från överallt i världen.
Människor sympatiserar med oss, stödjer oss, pratar om oss och berättar för andra vad som händer just nu i Belarus. Och det är väldigt viktigt för oss – att sprida budskapet. Så jag vill be dig idag att dela den här berättelsen med dina vänner. Låt dem få veta att det finns ett land i Östeuropa där människor vill vinna över en diktator, och de vill göra det fredligt. Berätta för dem hur viktigt det är för oss att känna stöd från varje enskild person. Det gör oss ännu starkare och ger oss övertygelse om att segern kommer att bli vår. Länge leve Belarus!
Pavel Supanenka, skribent
Texten är en översatt och något kortad version av den text som Pavel Supanenka läser upp i videon ”The rise of belarusians” som publicerades den 11 oktober 2020 på hans youtubekanal. Se filmen här.
